evachristin

Sol och njutning har det varit i helgen när goa Lovisa varit hemma! Sovit i det nystädade rummet som jag hållt på med i en vecka för att sortera och städa. Hon njöt till fullo, ompysslad och få sova i ett städat rum i nybäddad säng och få massor av kel av Melwin! God mat och långa promenader har vi tagit tillsammans och suttit i kyrkoparken, varit p vikingaborgen och kastat boll med Melwin, en shoppingrunda med hjälpredan vars ena hjul gick i åtta!! Men, det höll!



Kinesögon när solen visar sig i full blom! Njutning, bara få skratta och känna glädje med att flickorna nu blivit stora, 19 år, sista året som tonåringar! Det är en njutning att pyssla om när allt tonårsattityd hamnat på dåtid och en ny blomtid av behag är på ingång med flickorna, en frigörelseprocess som varit svår att handskas med många gånger, där jag som mamma velat flickornas bästa och de slagit emot med - att de vet bättre själv och vill prova själv. Såklart ska de göra det, men en orolig mamma är jag nog iallafall, att allt ska gå bra.



En glad mamma, en glad kvinna - det har jag varit i helgen. Kramar av Lovisa och långa härliga samtal från mannen som är på Gotland två veckor nu...känner en saknad, en ny känsla, och den känns mer än behaglig! Känslan av att titta på en underbart vacker blomma.

Denna syn har jag varje dag när jag gör mej i ordning i sovrummet! Jag skyndar mej att bädda så att min setterpojke kan hoppa upp och hålla lite koll på vad som händer, han gosar med den stora hunden och snuttar med nosen, han är en första klassens kelgris och flirtnisse!!

Denna morgon var så helt underbar! Upp tidigt och iväg och tränade med väninnan, känna hur låren och rumpan fick anstränga sig på träningen idag och nu kör jag även midje och magplågare!!! Minst 6 cm är det som ska bort - och DET tar tid!

Hem och in i duschen och sedan ett besök i Klosterträdgården med Melwin i endast t-shirt!


Blommorna därinne visar årets olika naturskede, och just nu hör man nästan hur ont det gör i alla små knoppar som ska spricka ut, visa sig i sin vackraste blom!

På tal om spricka och göra ont, att våga älska gör med lite ont, när känslan vill spricka fram och visa sitt djup. Bara detta att VÅGA visa det man känner, gör ont, vet inte om det är rädsla eller växtvärk?! Jag tror jag känner mej som blommorna, att jag befinner mej i en slags kokong under vintern och när solen värmer, det gröna spricker fram, så vågar även mitt inre visa sej, det som grott och fått näring, det som skapats och analyserats under de kalla månaderna, nu, nu kommer resultatet fram, att det känns varmt, så varmt att jag vågar älska, känna den känslan att älska.



Halmstadsmannen - han som "vattnat med gödning" hela vintern, pysslat om och visat omtanke och närhet, jag tror vi är lite rädda båda två att de där känslorna gör så ont när de vill spricka fram - och man ställer sig frågan - ska jag våga spricka ut i full blom, vågar han - vågar vi blomma ut tillsammans och möta en ny sommar?

Halmstad, en fin och underbar stad! Fontänen blev jag fotograferad vid för många år sedan så det blev ett nytt foto just där! Nostalgi....

Vad är envishet? påstridighet? vilja? Är det när man längtar och vill något väldigt mycket som dessa känslor av envishet kommer fram extra mycket?!

En slumrande känsla, som finns där, men som är inkapslad som i en kokong, helt plötsligt känner sig fri, fri att visa sej, fri att våga ta ett steg ut ur gömman, som riskfylldheten slår emot som en stark rädsla? Vad händer nu, vad händer nu när jag visat den, visat att den finns, att den är där? Visat min passion visat min romantiska sida och känslosamhet, är det rätt eller ska jag blir rädd och krypa in i kokongen igen för säkerhets skull?

Tog min envishet och starka vilja och åkte till Halmstad, upplevde en passion och romantikkänsla som var det som är jag, det jag känner, det jag vill känna och det jag vill visa är min känsla. Känslan av en närhet av en passion likt den kemi som finns den jag vill känna den jag vill uppleva men som jag gömt undan av just rädsla om det är rätt eller fel, och när vet man och när får man svar, om man inte vågar ta en chans att visa det som är inom sig själv?



Jag vågade och är glad att jag var envis och viljestark, följde min inre känsla och åkte iväg till Halmstad och mötte min nära man. En helg av romantik och passion, kändes underbart, helt underbart. En känsla av inre frihet att våga och vilja samtidigt och våga ta en chans för att se och få svar - är det en delad känsla jag har för min nära man? Delar han samma känsla av passion och romantik för mej som jag för honom efter detta år av lära känna varandras alla sidor?

- Vad sa du till dina vänner om vem jag var som kom till dej och var med dej på middagen? - Jag sa att du var en bekant jag känner från Trelleborg.

Mitt hjärta värkte, gråten i magen kunde inte hejda sig, jag fick ett svar, även om det kanske inte var det svar jag hoppats på. Men att kunna andas ren klar luft, är något jag behöver, jag tar hellre ett svar som inte är det jag önskar än inget alls och befinna sig i ett slags vakum av ovisshet. Nu vet jag, och jag önskar denna underbara man all lycka, all lycka han kan få på sin väg, han är värdefull som han är, den han är.



Den här lilla busen, var hemma hos sin lillmatte över helgen och hade det skönt med att båda på Ribban bland alla andra bushundar!! Han är inte så blyg, han talade genast om för sin matte hur saknad hon var när jag kom för att hämta honom, och när den nära mannen var med, blev det nästan för mycket för honom så han gnydde ett härligt kärleksljud till oss!!

Att vara älskad, att älska, att kunna tala om att man älskar - är en underbar känsla och att få höra och se att man är älskad!

 

Långhårig i Halmstad, men han fick en noggran klippning av mej innan kvällen var slut och den romantiska och passionerade härliga helgen var ett minne!

I söndags var det dax för en ny setterträff med Skånes setterklubb! Jag åkte med Mathilde, Melwins uppfödare från Malmö. Denna underbara kvinna är präst. Vi fick en ensamstund en halvtimme och pratade på, annars är det mest hundarna som tar all uppmärksamhet och diskuteras!

Öppenhet, och vi pratade om tro. Då vi pratar om att så många ifrågasätter om det finns något högre väsen, en Gud, så säger Mathilde: - Om man måste kunna se allt man ska tro på, då tror man inte heller på kärleken, för den kan man inte heller se eller ta på, eller vara säker på att den är där eller att man har den till någon eller från någon. Allt man inte kan se eller ta på, då skulle det inte heller finnas, var hennes svar.

Jag blev betänksam, och tänkte, vilken underbar förklaring!!! För visst känner jag varje dag att min Melwin älskar mej, hans kärlek utan ett ljud, även om han är en pratandes hund...så ser jag det på honom, hans kroppsrörleser och minspel mot mej.

Vi kom fram och delade en underbar dag i skogen vid Veberöd, helt fantastiskt och den som tvingat mej att åka är en man, en man som funnits där för mej, även när jag varit nedstämd och ledsen, arg eller förtvivlad, undrande och osäker, så har han funnits där för mej.



Många många gånger har jag tänkt, hur står han ut med mej?! Denna man som med sin envishet överrumplat mej många gånger med sin omtanke och med sin humor! Så mkt massage har min rygg och axlar nog aldrig fått förut eller zonterapi som fått mej att känna mej som en prinsessa i hans närhet. Visst har vi bråkat som alla andra, och jag läste igår att det är sunt och hälsosamt att bråka förnuftigt ibland!!! Vi har aldrig sagt ett ont ord till varandra eller skrikit, nej, vi har bråkat logiskt om man nu kan säga så om bråk, men japp, för varje konflikt vi haft, har vi vuxit varandra närmare, gett varandra distans och sedan närmat oss igen.

Imorgon ska jag för första gången åka till honom, låta honom visa mej staden där han bor, visa mej sina vänner han träffar, ta mej med på middag hos sin arbetskamrat och jag ska göra mej lite extra fin för honom, så han kan känna sig glad över mitt sällskap att jag är hans nära.



Fredrik som fått mej att få fötterna mer stadigt på jorden!