evachristin

Härlig dag, jobba hemifrån med ett stort arbete som kommer att ta hela helgen att bli klar med...fick ett fint erbjudande av Olivia om assistans...ljuvligt!!

Under eftermiddagen kom hon med ett förslag om vi tillsammans skulle gå och handla lite till kylen....
Ett mycket sällsynt förslag....så jag tackade ja till erbjudandet och ställde mig i ordning på studs...
Ropade att jag var klar att gå iväg...och får till svar..
- Javisst, men jag ska bara tvätta mej och klä på mej och sminka mej först!!
Den som känner min Olivia vet vad detta innebär i tid räknat!!!! Pust....

Jag stressar på lite med en kommentar:
- Ok, jag tar på mej kappan och väntar utanför...
- Sluta dumma dej, det förstår du väl att du inte kan...vänta nu lite här...
Javisst vet jag vad det innebär att vänta en av Olivias "liten stund..."

På väg till köpcentrat föreslår tonåringen en liten rundvandring i butikerna...Javisst kunde vi det, jag gillar att tittshoppa...
Väl inne i en butik finner denna mamman tre!! snygga svarta tuniker som jag behövde i jobbet för 99 kronor plagget, jag blev barnsligt glad över mina kap!!

Efter första butiken ville Olivia fortsätta till nästa, och det var helt ok...där började det....
- Kan jag få denna av dej, kan du köpa denna till mej?
- Nej, det kan jag inte, du får invänta ditt studiebidrag som du får för eget bruk.
- Varför?
- Jag svarade dej precis varför.
- Men, varför kan inte du köpa den till mej?
- För att du själv får ditt studiebidrag för inköp och för att du jobbar extra.
- Men kan jag låna pengar av dej då?
- Nej det får du inte, och det vet du varför.
- Nej, varför?

Jag svarade inte längre, för minen och tonen hos Olivia var förändrad, från en spinnande katt till en fnysande noshörning på språng....

- Ska vi åka upp däruppe och titta lite? föreslog jag.
- Nej, finns ingen anledning, varför vi skulle de!

Den ljuvliga stunden var slut, tjurigheten var ett faktum! Får tonåringen inte som hon vill, så vill hon ingenting alls utan sätter näsan i vädret och är fullständigt frånvarande.

Vi går in på Ica och påbörjar vårt matinköp, stämningen lättar, man kan undra varför, men det ska jag snabbt förklara!
Inne på Ica finns det godis och chokladbollar....som Olivia tycker är smaskens!!!!

Klaga skulle hon för vanlighetens skulle ändå göra angående antal inköp i vikt räknat, för VEM ska bära de tunga varorna till hemmets dörr, för inte är det hon inte iallafall!

- Ska du bära hem allt detta nu själv?
- Nej, jag delar det på fyra kassar, två till oss var, så kan vi gå upp och ta en fika på Espressohouse...om du vill?
Den lilla snärtan intog på studs sitt lilla spinnande kattliknande ljud och utseende...
- Ja, det gör vi!!
Olivia älskar Espressohouse....så det är nog i hennes tycke den bästa investeringen som skett på Valen!!

Min mobil ringer, grannens namn dyker upp och jag ropar;
- Hallå där!
- Hej, det är jag, var är du? Jag har ingen nyckel och är hos grannen.
Det var Lovisa som kommit hem och har sin nyckel kvarglömd i Norrköping och har inte lämnat någon notering om sina tider...
- Jag och Olivia sitter och fikar på Valen.
- Kom hem genast, fortsätt inte och fika utan gå direkt hem.

Vi fortsätter självklart att fika klart...inte hade vi en tanke på att lämna vår fika halvfärdiga, och Lovisa känner grannen väl och kunde stanna där en liten stund och leka med hunden Aramis...en härlig liten gosehund, Olivias lilla älskling som vi brukar låna in till oss...

Fem minuter senare, står Lovisa sidan om vårt bord, med hunden innanför sin jacka...hundförbud råder inne på Valen....

Vi packar ihop oss och går hemåt, men någon kass vill Lovisa inte bära, för hon var ju inte med och shoppade...

Hemma skedde snabbt en liten diskbänkskaos....vem skulle diska Olivias disk? Hon själv for ut med en kompis för att prata med en killkompis, Lovisa skulle inte få för sig att diska Olivias disk...så vad gör jag?
Diskar det lilla som var mitt, stekte upp den mat jag skulle ha, benfri kotlett och råkost.

Lovisa förberedde sin mat, benfria kycklinglår i ugnen och råkost...

Olivia kom tillbaka, diskade sin disk och bad mej snällt om jag ville steka hennes pepparstek...vilken hon med skulle ha råkost till...

Vet varför jag skriver vad de åt, de små liven? Jo, de brukar avsky råkost!!! Skälla på mej att jag bra handlar hem kaninmat.....men nu är det lite hälsosammare toner i köket även för dem....och det känns underbart tycker denna mamman...som fött upp dem på enbart hemlagad mat med massor av grönt och vatten att dricka...kan den slaskiga matvanan sett sitt slut hos flickorna?

Så fort den goa väninnan till flickorna kom innanför vår dörr frågar hon?
- Har du skrivit i din blogg idag?
- Ja, innan, svarar Olivia.
- Nej, jag menar din mamma!!!
Jag kunde inte annat än le i köket åt Olivia och Lovisas min med ett svåråterhållet skratt....Tösen gillar min blogg för den är så rolig, sa hon! Denna mamman kände sig stolt och glad över den fina komplimangen....varför är inte så konstigt alls, för denna goa tös är så ordentlig och ordningsam och har ofta hjälpt sina väninnor härhemma med städningen av deras rum....och hört deras mundiarree......mot mej.

- Jag älskar dej! ropar Olivia från nedanvåningen upp till mej!
- Så säger hon bara för att du ska skriva det i din blogg, ropar hennes avundsjuka syster till mej!
Väninnan skrattar högljutt men blir lite tyst när vi upptäcker att grannens hund...Aramis slagit en sjua i hennes nya snickers, för att sätta revir...han hade fått in doften att väninnan hade en hund i sitt hem....
Vad gör man? Vi skrattade sedan alla fyra...åt den olydiga lilla hunden som dock bara är 9 månader...men mindre glada blev vi när Lovisa upptäcker en brun "orm" på golvet i rummet....då var allt äckligt...och förskräckligt...men om hon hade tittat lite noggrannare under sin egen säng, tror jag hon hade gjort samma förskräckliga utrop!!

Mamman en fredag...

Vaknar till en superhärlig morgon.....solen skiner allt känns som en dans..som alla andra morgnar när jag vaknar...sover så skönt i min underbara säng som nyss fått en ny bäddmadrass....och ja, där är uppenbarligen fler som gillar min säng...när jag inte är hemma....Olivia och hennes väninna?!! Fy....

På väg hem, har jag en "herdestund" på tåget och sedan på bussen...lång färd från jobb och hem...

På bussen idag mötte jag en väninna...och hon sa;
- Jag förstår inte vad det är med min flicka (17 år), hon beter sig på ett sätt som jag inte alls fostrat henne att vara och visa, jag fattar ingenting längre ....

- Läs min nya blogg, sa jag, jag skriver om hur det är att vara tonårsmamma....

Sedan ville jag vila lite för att orka med träningspasset när jag kom hem...dock efter en liten ministund ringer min mobil....Lovisa...

- Mamma, kan du ringa doktorns mottagning och tala om att jag kommer imorgon med beskedet istället för idag är du jätte jättesnäll!!!

Av ren reflex tar jag mobilen och ringer min väninna som jobbar på mottagningen...men i samma stund som signalen går fram ser jag vad klockan är och förstår att hon slutat och sitter hos sin frissa...för lite egentid...ve och fasa...Så lätt man faller i samma fälla utan att ens reflektera!!!

Jag har lärt flickorna att nu när de är 18 år får de ta eget ansvar för åtaganden de har som är personliga...ÄNDÅ...handlar jag av ren reflex!!! Så arg jag blir!!

Väl hemma efter att ha varit och hämtat mina fina nya glasögon, ja två par med olika funktion...synen minskar när man blir tonårsmamma....eller borde göra så eftersom allt förändras...det som de kunde för ett par år sedan om ordning och attityd, är som bortblåst ofta...och då behöver man vara lite "blind" för att slippa se bedrövelsen av klädtäckt golv och och en diskbänk som inte sett röken av en disktrasa när ett par tonåringar varit framme med sin hungerstillning...

Under tiden jag byter om, är Olivia i full fart med plattång och påklädning....huset doftar nyduschad flicka...så jag förstår att något är på gång...
- Jag ska jobba idag, det är tjejkväll på Valen...kan jag låna 100 kronor av dej för att ladda min mobil?
- Nej, det kan du inte, för du minns vad jag sa sist när du inte betalade tillbaka och gången dessförinnan med.

Vad händer nu?
Jo, en rasande tonåring talar om för mej mitt "rätta" värde...efter notor i en ton som får mej att tro att Zoos alla lejon gjort invasion i hemmet...eller var det hyenorna.....?

Strax efter ska jag ge mej iväg, Carin väntar i sin bil...tar min gympaskor och upptäcker....mina fina bruna stövlar är borta och jag såg dom när jag kom hem en halvtimme innan.......jag känner hur argsintheten gryr i pannan...
- Jäkla unge! säger jag för mej själv för att få ut det arga inom mej...hon VET att hon inte får ta det som är mitt utan att fråga först, skilja på vad som är mitt och ditt har jag hållt på med nu i flera år...utan något större resultat.....

Så, visst blir man arg ofta...drömmen är väl att det inte ska ske för ofta utan att man ska lyckas ta sig igenom denna tonårstid med livet i behåll!

Den arga mamman...som vill ha sina saker ifred

Varje vår samma fundering när jag ser de små vackra vårblommorna dyka upp, var blev mina små trollungar av?!

Jag tittar på dem och förundras över hur snabbt de växer och ändå, i stundens pubertetshetta, så undrar man när ska dom växa till sig???

Idag fick jag ett litet samtal på jobbet av min lilla Olivia som missat sin dammsugning i hemmet igår...
- Hej mamsen, vad gör du?
- Hej, jag jobbar.
- Ahhhh, så duktig du är!
Jag anade oråd på studs, vis av denna lena röst innebörd....

- Jo, du mamma, jag tänkte, att jag ska genast sätta igång med städningen och bli klar, sedan, kan jag ta 150 kronor av de 200 kronorna som jag ska ge till dej, för jag har sett en såååååå fin tröja på GT i stan idag?

- Jag är inte intresserad längre av vad du SKA göra, jag är bara intresserad av att lyssna på vad du redan HAR gjort, då kan vi ta upp diskussionen igen.

Jag tappar nästan luren när jag hör en direkt respons......
- Javisst, såklart, så gör vi, vi pratar om det när du kommer hem igen och SER att jag är klar.
Hörde jag rätt, tänkte jag......helt ofattbart....hon gick att nå, komma fram till, diskutera med och få förståelse för att nu är det minsann slut på alla...."jag ska sen...."..."jag lovar jag lovar jag lovar helt säkert....att jag ska snart.."

När de här lite bångstyriga tonåringarna var mindre, drömde jag om vilken lycka det skulle bli att få tonåringar som jag kunde gå på stan med och fika och tittshoppa ihop med.....drömde och fantiserade...såg andra göra så...
De var ju så gulliga som små...de var så underbart underbara att bara vara nära...de var så kelna, de kröp upp i min säng varje morgon vid sextiden efter att de ropat in till mej;
-Mamma, kan vi komma nu?
- Javisst, kom ni!!
De kom springande med sina goa lammfällar och tigrar, Lovisas plats var på högar arm och Olivias var på vänster arm...de kröp ner, fixade och ordnade sina fällar fint och la sig ner för att mysa...dessa underbara stunder...dessa ljuva och ljusa minnen...när min hand helt plötsligt förvandlades till en krabba Conrad som bodde i varsin armhålla på flickorna...visp så villa Conrad in i sitt hem för att städa......dessa härliga skratt när handen killade runt i deras armhållor och ville komma in och hur de skrattande kämpade emot...
- Nej, nej sluta Conrad...du får inte komma in och städa!!! ropade de i kör...dessa goa små trollungar...

Varje kväll plums i badet...vid femtiden...för nöjes skull, bada ihop och busa ihop...och åka kasebana på kanten ner i vattnet, efter att de dragit för duschdraperiet....deras skratt och jubel....
De mjuka pyamasarna och fällarna och tigrarna och sedan plums i piffarna framför Bulibumpa klockan sex med en härlig stund tillsammans....och därefter sagostunden...läsa och läsa och läsa...som jag har läst för dessa små troll...skapat upplevelser och tonfall som fått dem att njuta och skratta och tramsa....

- Gonatt goding, I love you, puss och kram jag älskar dej!! hör jag mina flickor säga till mej varje kväll och vi pussas och vi kramas...

Den stora flickan fick mer, hon fick mer tid, hon var ensambarn och fick all min tid...men inte ville denna flicka ligga i sin egen säng inte, och oerfraren som jag var, så fick hon sova hos mej, bredvid mej tills hon var ....nästan tolv år gammal...men iallafall tills hon var tio varje natt...somna i soffan till barnprogrammet och mös....sedan bar jag in henne samtidigt som jag själv skulle isäng....

Hennes fråga när jag skulle få hennes syskon var;
- Mamma, tror du att du kommer att älska mej lika mycket när du får två nya barn?
Jag vänder mej om, höggravid...mage stor som en jättefotboll och tittar på denna lilla tioåring...
- Ja Rebecca, det kommer jag att göra, ni kommer alltid att ha lika stor plats i mitt hjärta...även i motvind...
Hon log stort, sprang bort och höll om mej, men magen var ivägen....och inte kunde jag sitta på huk heller just då...så jag gick bort till soffan, satte mej, och drog henne nära...

Det är mycket som händer när ens trollungar blir tonåringar....ros och ris....glädje och bekymmer...
Och jag längtar fortfarande efter den tid när vi alla kan gå ut och fika och tittshoppa tillsammans och skratta ihop som tre vuxna lite shoppingtokiga kvinnor som alla gillar flärd i mer eller mindre dos....

Nu ska jag gå och njuta av att badrummet är dammsugat och fint......

mamman

Mindre kul, skrev klart och så vips var allt borta....när jag skrivit om hur mina tonårsflickor är fast i sin uppfattning om att jag är deras hushållerska, och denna syn har ökat för varje tonårsår!!

Allt är en mammas jobb i ett hem...mer eller mindre men mest mer.

En dag skulle jag iväg och storshoppa, bad min flicka Olivia om en liten hjälp, skulle prova mej fram iallafall...går det så går det...men ack....

- Olivia skulle du vilja frosta av frysen medan jag är och shoppar? Du lägger allt i påsar och lägger in i kylen under tiden, därefter stänger du av frysen, sätter en liten skål under pipen och tömmer den med jämna mellanrum.

Min flicka tittar på mej och jag ser hennes haka falla....
- Skojar du? Säger hon och ler ironiskt....Det är en mammas jobb det vet du...skulle aldrig falla mej in och frosta av en frys...det där kan jag inte det förstår du väl?

Lite senare knackar det på dörren, en väninna till Olivia kommer och i samma stund hon gör entré i köket går Olivia till anfall för medhåll...
- Har du någonsin frostat av er frys hemma??

Flickan tittar storögt på Olivia som om hon hört en förskräcklig saga....

- Nej, det har jag inte, det gör pappa (ensamstående pappa) och det skulle han aldrig be mej göra, han gör allt hemma hos oss, jag vet inte ens riktigt vad det är, vaddå frosta av?

- Där ser du mamsen....nöjd nu? Inga barn (18 år!!!!) frostar av frysen hemma, det gör föräldrarna, det är deras jobb.

Igår lovade Oliva att städa deras rum och badrum, sen, jag ska sen.

Plötsligt ringer hennes mobil och det blir fart i flickan!!

- Jag ska till en kompis!
- Men, rummet och badrummet?
- Ja ja ja, jag ska.
- Ja, det ska du, innan du ger dej iväg, för du lovade.
- sluta tjata....det e lugnt!

Duschen startas, plattången sätts på, kläderna yr omkring i valet o kvalet om vad som ska pryda denna kropp...
fönen går på högvarv och jag hör;

- Mamsen, kan du komma och göra en luggfläta till mej...nu, skynda dej!!
Jag går henne till mötes, det lilla livet.

Efter en liten stund har hela transformeringen blivit klar, från hemmaflicka till en söt diva och frågan ställs;
- Hur tycker du jag ser ut? Alltså, ärligt, om jag inte var din dotter, hur tycker du då jag ser ut!

- Divigt fin, svara jag, söt.
- E de säkert, ja jag är lite divig och ego, men...
- Lite?? säger jag.
- Okey, mycket då, men det är man när man är tonåring, ego, och det är helt ok.
- Golvet, hur gick det med golvet?
- Jag lovar, jag tar golvet imorgon så fort jag kommer hem från skolan, jag lovar!!

Klockan är tio på kvällen, dammsugaren står orörd i städskåpet än......

Så är livet en vardag med tonåringar...

Ny dag och nya äventyr....som mamma vet man inte alltid riktigt vad som väntar....
Inte som tonårsmamma iallafall...när de var små, visste man precis...nu är de hungriga, nu är de kelsjuka, nu är de blöta om rumpan, nu vill de sova, nu vill de leka osv osv...

Nu, kan jag komma ner och säga;
- Hej snäckan (om bara en är hemma) hur är det idag?
- Sluta, jag vill vara ifred, håll tyst!
Solen slutar skina i ett dråpslag dessa morgnar.

Andra dagar kan jag få höra;
- Hejsan lilla mamsan!
Ja, livet är som ett rolettspel ibland, man vet inte om det är svart eller vitt som gäller alltid.

Denna helgen hörde jag min flickas väninna kalla min flicka för lilla kaninen sött och rart;
- Vill du har en korv med bröd nu lilla kaninen?
Jag vänder förvånat mitt huvud mot min dotter och den synen får mej att gapa! Hon ler med hela ansiktet och skruvar lite på sig och säger;
- Ja, det vill jag!

Vad gör jag då, jo, ett stort misstag! Jag härmar väninnan i tron om att det är SÅ min flicka vill bli bemött och säger;
- Men lilla kaninen, är du sugen på en god korv?
Jag skrattar så jag får magkramp, men ni skulle se min tonårsdotters brinnande blick, och ansiktet förändrades genast från ett leende till ett ilsket kattansikte som fräser;
- Sluta genast!!!!!! är svaret jag får.

Nästa dag vid tvåtiden när de söta små tonåringarna sovit ut efter nattsuddet och sätter sig i köket, så säger väninnan återigen;
- Du ser så go ut lilla kaninen, och du rör dej precis som en kanin med kroppen där du sitter!
Min tonårsflicka skruvar på sig och trycker in hakan mot bröstet och ler stort;
- Ja, jag vet.....
Jag står vid diskbänken och vänder mej om och frågar;
- Vill den lilla kaninen ha lite kaffe nu?
Vad får jag tillbaka? Jo, mord i blicken!!! Skratt..........................

Så kan en morgon se ut med tonårsflickor men vanligast är.....dock...att de ligger kvar så länge de kan, rusar upp, in i duschen letar febrilt efter rena kläder i det klädtäckta golvet på deras rum i hopp om att finna just den där tröjan eller just de där trosorna och sällan eller aldrig ett par strumpor som hör ihop, och sällan i samma färg....
Sängen hinner de inte bädda, de hinner föresten ingenting och knappt någon frukost, och kvar ligger allt på badrumsgolvet.....för mej att trava över och reta mej på....och undra;
- NÄR, NÄR ska de plocka undan och upp efter sig själva?????

Vad är det vi bråkar om idag? Jo, detta eviga slarv, av slängda saker överallt, inte bara på deras rum...detta eviga tjat att hålla undan efter SIG SJÄLV!!! Göra mat till sig själva, är helt ok, men men men...hur ser där ut i ett kök efteråt?????????? VE OCH FASA !!! Diska upp, detta eviga tjat om att vem som använt vad och diska efter sig...alltid samma svar...
- Jag ska göra det sen.....(som aldrig blir)
- Jag ska snart....(tiden kommer aldrig)
- Det är inte mitt det är Olivias (Lovisas)....(alltså sker inget)
- Du är perfektionist!
- Lugna ner dej!
- Sluta tjata!
- Du vet inte att alla tonåringar är såhär!
- Orkar inte nu....(sen blir inte)
- Ska på söndag (söndag förflyter utan att ordning skapas)

Vad händer, jo, ingen vill ha diskvecka, ingen vill ha slaskvecka, ingen vill städa...trivseln försvinner...varför?
Är svaret  och den bekväma sanningen - vi är tonåringar och så är dom och vi!

Är det detta svar som ska accepteras för allt i hemmet som inte är önskvärt för allas trivsel?
Kan man säga så och få det igenom när man fyllt 18 år...?

Jag har precis varit på Gotland i fem dagar, bilden ovan är från Domkyrkan i Visby..fem dagar av avkoppling från tonårsgnat....kan ni förstå att det kan kännas så?
På hemvägen kommer oron krypande...hur ser det ut därhemma? Står hemmet kvar? Har de respekterat att ingen får sova i min säng? Jag städade innan jag for, ser det städat ut när jag kommer hem?

Nej, min oro var befogad....min säng hade varit min dotters och väninnas sovplats än en gång...
Golvet var i olag.....mot när jag for...

Jag älskar att ha ordning på saker och ting....men mina flickor säger att jag är perfektionist just därför att jag önskar att de ska hålla ordning efter sig själva....att mina krav angående detta är för stort för dem....18 år gamla.
Nej, jag får väl fortsätta att bli bemött som om de vore arga vargar som visar sina tänder så fort jag ber dem hålla ordning på sina kläder och saker.....

Tänk alla blivande föräldrar som oroar sig för födseln och spädbarnstiden....de skulle bara visst...att det är tonårstiden som de har att se framemot med blandad fasa........................

Mamman en vanlig söndag

Vad vore livet utan barn? Helt förfärligt hemskt trist skulle jag tro, för när jag fick mitt första barn var min tanke, men hur har jag kunnat leva utan denna lilla underbara flicka.....hon fyllde mitt hjärta innan hon ens var född.

Jag sjöng för henne, pratade med henne, klappade min mage och talade om hur efterlängtad hon var...fyllde ett litet rum med ALLT en liten bebis kan behöva och som jag behövde för att ta hand om henne på det allra finaste sätt!

Liten som jag var vid 8 års ålder, var min kärlek till bebisar stor, jag var nöjd och salig bara jag fick gå ut och köra andras barn i barnvagnen....dofta på dem, se dem, le mot dem...och den känslan har aldrig försvunnit...jag älskar barn...

Nästa barn jag väntade och efterlängtade kom efter tio år...och inte kom där bara ett inte, utan troende som jag är, så är jag övertygad om att Gud ville ge mej dubbel glädje....jag väntade tvillingar!! Jag blev först skräckslagen....fick ångest första tiden och absolut första dagen när jag på ultraljud fick se de två små i min mage...förevigat på en bild...hemrusande till min väninna som tidigare fått tvillingar ...och öppnade sitt fönster när jag knackade på hennes dörr och sa:
- Jag vet precis vad du ska säga, du väntar tvillingar du med!!! Jag visste det, jag såg det på dej!

Vi träffades varje vecka så jag kunde få praktisera att ha tvillingar, lära mej, skapa en trygghet inom mej, att jag skulle klara av denna stora uppgift...

Dagen D var inne, med sju minuters mellanrum kom de små liven på vars ca 2,5 kg, lilla Olivia först och därefter Lovisa...jag fick dem på varsin arm, såg dem och kände hur de gick in i mitt hjärta....jag älskade dem!

Tiden som spädbarnsmamma var enkel på samma gång som praktiskt mkt att göra...men de var som två små klockor, jag vande dem snabbt vid goda vanor...somna tidigt vid halv sju och vakna vid sex på morgonen, sova förmiddagstur på två timmar och eftermiddagstur på två timmar....jag sydde och sydde och var så kreativ...förstår inte idag var jag fick all energi och kreativitet ifrån...min då 10-åriga andra flicka Rebecca, mös med dem dagligen, vi var som mammor båda två under en period...Rebecca fick alltid ha sina vänner hemma, sova över hos oss, hon fick åka på sitt första ridläger när Olivia och Lovisa var 6 månader...hon skällde för att jag packat ner för mycket kläder...men så är en mamma, vill väl och visar omtanke om sina barn...ringde varje dag...men hon njöt av sitt läger....och samma året därpå...

Jag har haft tre stycken änglabarn, drömbarn fram till de var första 14 år, på sin 14-års dag på väg upp mot sitt rum hör jag orden:
- Jävla kärring!
Mitt hjärta stannade nästan....vad sa hon?! Till mej???? För att jag inte ville avslöja en överraskning på hennes födelsedag som jag skulle ge henne...ett drömbesök som var på väg i hemlighet....
Det var den dagen jag fick mitt änglabarn utbytt mot en alian!!

Mina tvillingflickor var drömbarn...goa och kelsjuka mammagrisar fram till de var 15 år gamla, sista terminen i nian...trivseln förbyttes till otrivsel och hårda ord, smällande dörrar och förödande bråk.....inte trodde jag att jag skulle få uppleva en aliantid till....men så blev det....mina gullegrisar blev alians....

Fortsättning följer...hur det är att vara tonårsmamma och mamma under 28 års i sträck.....
så visst är talespråket - små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer...helt rätt...

Hils
Eva-Christin