Lite solsken som värmde hjärtat...
Igår när jag var på väg hem från jobbet fick jag ett samtal från en man som skulle komma och leverera något till mej!
- Hjälp! var min första tanke.....för jag visste ju hur hemmet såg ut när jag lämnde det på morgonen...
Jag har strejkat i hemmet sedan den hemska upplevelsen av att få "knivar" direkt i hjärtat om att jag inte får ha någon egen sfär i hemmet, eller något för mej själv genom en visad respekt för mej som mamma och person.
Denna upplevelse har gjort ett starkt avstamp inom mej.....i en vemodskänsla och där jag känt en uppgivelse att vilja fortsätta vara mamma och istället börjat se fram emot den 12 juni när flickorna flyttar till storasyster och eget med pojkvän.
Jag tror få kan förstå den känslan om man inte upplevt liknande, att ha vigt sitt liv åt att vara en så god mamma jag kunnat, öppet till taket, öppenhet i frågor och kommunikation, att vara tillgänglig och ordna fester för de barn jag önskat och fått till låns. Tills de blev 14 och 15 år gamla sprang de glada in i min famn, sov hos mej i min säng, satte sej i mitt knä i fåtöljen trots att de vuxit en bit längre än vad jag är....denna närhet och öppenhet som jag kämpat för att bibehålla....tog slut....succesivt i en slags frigörelse som jag har svårt att förstå och ta till mej.
En viktig sak har jag lärt mej, att vara ensamförälder åt tonåringar, borde ingen behöva vara...varken för sin egen skull, eller tonåringarnas skull, oavsett situation, jag har helt enkelt inte klarat av den delen, jag har misslyckats som tonårsmamma totalt, trots att jag vet, att jag inte kunnat handla annorlunda ensam, men väl om jag varit fler än mej. Ingen mormor o morfar eller farmor o farfar till stöd har funnits....dock goda härliga vänner....på min väg....
Jag är inte bitter, utan ledsen att jag inte klarade av denna del....trots ivriga försök, så jag gav upp när respektlösheten tog sitt fäste och blåste ut den glädje och hopp som fanns där i hemmet för 1½ vecka sedan...eller lite till föresten...eller inte lite...utan sakta men säkert avtagit under de senaste tre åren men fick sin kulmen för 1½ vecka sedan...när jag dog en stor bit inom mej av hårda ord och hot....
Igår när jag är på väg hem och den där mannen ringer mej, ber jag honom vänta på mej utanför mitt hus....inte gå in och ringa på eller in på terassen, detta i hopp om att slippa släppa in denna man för en leverans inne i köket eller hallen....helt tokigt, men jag fick hjärtklappning.
Mannen mötte mej utanför, med orden;
- Jag knackade på, din dotter öppnade, så jag väntade här.
Pust, tänkte jag....undrar hur där såg ut när hon öppnade dörren, ibland fullt av skor från de själva och kompisar och väskor och jackor o post...
Jag stiger in genom vår dörr, och genast tappar jag hakan bokstavligt talat!!
Jag hör min favoritskiva ligga på och möta mej med ljuv musik...små ljus var tända....hemmet doftade rent...jag steg in o tittade och upptäcker att allt är städat som om jag själv hade gjort det...rent och fint överallt, hatthyllan var iordning, skor iordning, badrum o kök...rummet..hallen...jag fattade ingenting, denna syn har jag aldrig mött när jag kommit hem om det inte är jag själv som gjort det.
Jag var glatt chockad....finner Olivia i telefon, och jag kan inte säga något, tar en påse med en vara jag ska byta och ger mej iväg. Väl hemma igen pratar vi, första gången på 1½ vecka eftersom jag gick i ide av sorg.
Jag talar om min känsla, att jag blivit glatt överraskad och att känslan var skön.
Av erfarenhet, kommer jag att ta detta steg för steg....med stor försiktighet för att se vad som är på gång...om detta var en tillfällighet eller om något hänt i en reflektion hos Olivia, jag vet inte än...jag vågar helt enkelt inte ta ut något i förväg längre....det har livet lärt mej de senaste tre åren...att stanna i vardagen i det som är, i ett varande i nuet....
mamman
En vecka av ny insikt av vad ett förlåt inte är....
Har funderat mycket på det här med att jag försökt lära mina flickor att säga förlåt när man gjort något som sårat.
Vad jag kommit fram till är, att jag nog missat hela poäng med VARFÖR man ber om förlåtelse och vad det innebär i valet att faktiskt säga förlåt.
Empatiförmågan, att FÖRSTÅ och framförallt MENA innebörden av ett förlåt, har jag nog glömt och missat att lära dem. Istället har de, lättvindigt vid minsta felaktigt bemötande eller beteende sagt, - förlåt, utan någon innebörd, utan istället som ett förväntat ord man kan säga för att slippa tänka mer på vad man gjort, vem man sårat och HUR man sårat...reflektionen har jag missat lära dem, och det är DET jag lärt mej idag, att det är därför samma trista upplevelser av bemötande i ord och handling blivit vardagsmat för mej från mina tre flickor.
Lite sent påkommet, ja, det är det, men, det förklarar ganska mycket för mej, när mina vänner säger,
- Eva-Christin, du har varit för snäll, du har skämt bort på ett sätt som gjort att de bara tar dej för given hur de än bemöter dej!
Javisst är det så.....jag har mej själv att skylla.....de ord jag hört läker inte på länge nu....jag har haft en vecka av läkning från mina närmaste vänner och släkt som jag vet tycker om mej för bara precis den jag är och som känner mej rakt igenom hur jag är som person och mamma....och mitt liv...
Dom här små söta röda vitsipporna fick jag från Gotland.....och kärleksfulla ord....som värmer mej i hjärtat varje dag....små skämtsamheter och glädje....
I skogen...jag var i skogen igår delade en hel dag på 12 timmar med en underbar vän...ta del av hennes lugn....se marken fylld av vitsippor och blåsippor och de där gula som växte så vackert i ån som porlade....vi lyssnade på Blåmesen och Talgoxen och alla andra underbara fågelkvitter...kände solen värma oss...
Vi såg en stor myrstack där myrorna hade bråd tid att fixa och dona inför sommaren...skogens dofter....det var helt underbart ljuvligt att gå där sidan om varandra och le och skratta och dofta och kommentera allt vackert och hela allén av nyutslagna Lärkträd....naturen är bara så magiskt och den ger så mycket energi åt ett gråtande hjärta...som jag inte riktigt vet när det kan bli helt igen....så visst är det så, att hårda ord skär djupare än knivar.....blickar kan döda hårdare än svärdet....attityden är den som styr glädje och sorg...och nu är det sorg...
Vi avslutade vår underbara dag i skogen med en havspromenad med min väns nya lilla goa hund och såg en sol gå ner .....
Jag har mött öppna hjärtan denna veckan som gett mej energi, att för en gångs skull nu ta min egen väg och lämna hårda ord och bemötande bakom mej.....se en ny gryning komma....
Att vara tonårsmamma....är en svår uppgift att klara ensam....det har jag lärt mej....alltför svår....
mamman
Frihet.....värderingar som styr attityden vi har....
Ett fruset hjärta kan tinas upp av solsken, hos mej, när molnen skingrar sig och jag kan känna solen värma mej in i hjärtat som känns ledsamt.
Igår valde jag att jobba hemifrån, sovit dåligt och allmänt förvirrad av alla frågor som tornat upp sig inom mej, hur långt kan man få lov att gå i att ta ifrån den inre tryggheten av tillit i hemmet?
Livets stig, ser inte alltid helt rak ut, utan den är krokig och backig. Skogen har varit mitt andrum och havet min energikälla för att klarna tankarna. Inte så konsigt alls, jag är uppvuxen med skog och hav och att lära mej älska naturen, vilket inte alls är så svårt för mej, det naturliga, att bara få vara, att känna tystheten och bara lyssna in naturens ljud av vind, vågor, fåglar och hur underbart alla dessa ljud känns när de är där...utan motorljud och sorl, utan ord som känns som knivar i mitt hjärta, för vad är jag om inte enbart en enkel mamma som nästan hela mitt liv varit just det, en enkel mamma med en önskan att få ge mina flickor kärlek och tid, lärdom och värderingar på livets stig att vinna tillit med. Att lära dem, att det är de innersta värderingarna som styr din attityd, och din attityd är din nyckel till framgång i livet, hur du själv väljer vad du vill få ut av livet i alla dina möten.
Nu har jag kommit till andra fasen i mitt liv, där jag kan ta steget ut från att vara den omhändertagande mamman, och bli den mamman man vill ringa till om man vill har råd eller berätta något man vill dela med sig, av sin egen vilja, mötas på ett vuxenplan där alla är vuxna att själva bestämma över hur man vill att ens liv ska se ut och vara, ta egna beslut, ta sitt eget ansvar för det man skapar runt sig och som man önskar ska finnas runt en, en ny frihet, att bara få vara den jag nu vill vara, kvinna.
Tre hjärtan, ett för varje flicka jag har, de har fyllt mitt hjärta med glädje och även med smärta. De har alla varit mycket önskade och mycket älskade. De har alla tre varit de goaste och finaste flickor en mamma kan önska sig.
Men, när dessa tre flickor blivit större tonåringar, fyllde ca 15 år, kom den jobbiga frigörelsen....och jag vet, att ju närmare man står, desto svårare blir denna frigörelse för flickorna.......den kan bli smärtsam....när man tar i från hälen för att ta sats ut i livet och finna sig själv och den man vill vara, skapa sin identitet efter alla olika förebilder man samlat på sig i sitt minnescentrum av goda ting, och det man inte vill vara, som gett onda magskott, lite här och lite där....
Ett litet hjärta slår lugnt och harmoniskt.....om man vill lyssna in....
Ett tonårshjärta slår mer oregelbundet och ostyrt efter humör som finns på schemat den dagen och de händelser som blir vardag den dagen....gott och ont....glatt och upprört...
En mammas hjärta slår detsamma, oregelbundet beroende på händelserna i dagen...i möten med sina barn...om de är små och gör så att hjärtat värker av ömhet och omhändertagandekänslan...att dra det lilla barnet nära....ge kärlek, ömhet och harmoni - tillit.
För det stora barnet blir det detsamma, en glädje, en ömhet, ett bubblande hjärta av alla skratt. Men också, smärta av frigörelsen som kan blir brutal....av tryggheten som gör att ett barn testar en gräns och passerar den men också passerar den så kallade "gått över gränsen" måttet. Denna gräns som sårar och skapar tysthet.
Regnbågen har jag alltid ritat till mina flickor, visat på att den för mej symboliserar frihet...en inre frihet...en frihet att få lov att vara den man vill vara och prova sig fram, att ha friheten att förändra mej om jag finner kritik och fel riktade mot mej som gör att jag förlorar något jag inte vill förlora, men även en frihet att få hålla kvar sin värdighet som kvinna och person, att gå in i mej själv och fråga mej själv;
- Hur kändes detta?
- Accepterar jag detta?
- Finns där anledning till detta?
Jag har friheten att själv lyssna på mitt hjärta, eftersom ett hjärta aldrig ljuger......om vad som känns rätt och om vad som känns fel...
Ett underbart vårtecken, som i år visar på att min vuxna frihet är på ingång.....
Mina favoritblommor, tulpaner, som visar på en underbar färgblandning som visar mej, att alla är olika men lika vackra....att vi alla är människor med olika "färger" på vårt inre.....men vill ha respekt för den vi är...och det finaste jag vet...en ömsesidig respekt......
mamman
Protester och attityd....
Det är för ofta jag känner mej som en död fisk....uppslängd på båten på väg att rensas...ja, hemska tanke...att det roliga lekfulla i livet med barn känns som att det inte riktigt finns där längre...att jag blivit trött av att vara tillags och ändå få känslan av att oftast få höra att jag är en sämre mamma, i jämförelse med alla andra mammor...
Förra helgen storstädade jag hemmet, köket skurades inifrån och ut, spis luckor kyl o frys golv, allt. Badrum, hall, vardagsrum, trappan, dator/gästrum och mitt sovrum samt hallen uppe, allt var skinande rent och fint. Flickorna fick sitt rum att göra rent och fint och badrummet...det blev inte riktigt tid för detta, som vanligt så sa de;
- Ska sen, fortsätter imorgon.......
Och den där fortsättningen kom inte, utan det rasade samman istället...och inte bara där utan även där jag städat ...
Jag har nästan inte varit hemma denna veckan, jobbat över mkt och därefter jobbat hemma vid datorn och sedan isäng...och jag har bett flickorna som är 18½, att;
- Snälla, plocka undan efter er på de utrymmen som det inte är ni som städar längre, de områden där det är jag som städar.....så jag inte behöver ta all min lediga tid om helgerna att städa efter er två.
.....detta blir ingen verklighet....lördag igår, och saker överallt, disk, smulor på hela köksgolvet osv osv....
Jag känner bara att jag blir mer och mer matt av denna nonchalanta attityd. Jag som önskade mej flickor att ha kul med, fika med, skratta med, hjälpas åt tillsammans med....men förstår nu, att så blir det inte så länge de bor hemma, och får hoppas på att när de väl fått eget boende i juni efter skolan, att det kanske kommer då med en lite mognare insikt, jag har varit omhändertagande och ompysslande mamma i nästan hela mitt vuxna liv sedan jag var 22 år.
Igår efter att jag tränat hårt på gymmet...fick besök av en härlig väninna på terassen med kaffefika i solen, delade flera goa skratt och minnen....hon berättade att hon följer min lilla blogg med nya insikter, hon som känt mej så länge flickorna funnits till säger;
- Eva-Christin, jag vet ingen förälder som gjort och engagerat sig så mycket i sina flickor som du gjort sedan de föddes. Du sydde till dem, alla fester du ordnat åt dem sedan de kunde gå, badhusbesök, du har åkt till skogen, du har tagit dem på alla karnevaler i staden så länge de önskade vara utklädda.....och nu ser du mest ledsen ut och jag förstår varför när jag läser din blogg, dina flickor ser dej inte längre.
- Jag har tyvärr aldrig haft någon "stor plånbok", och det är det som är grunden till denna attityd som råder idag. Mina flickor vill ha mer och mer pengar, att jag ska köpa saker åt dem och ge dem allt de önskar i märkeskläder och ting, detta kan jag inte, och därför har jag inte så stort värde som förälder längre, för alla andra får av sina föräldrar....
Ja, vad kan jag säga, jag som inte är så mycket för ting utan försökt ge mina flickor all min tid och närvaro, svarat på alla frågor och varit öppen....sprungit runt huset och lekt tomte på jular så vi har skrattat ihjäl oss tillsammans....sparat för att köpa deras önskeklappar....nu är kraven ett annat, pengar är det som är av värde och i prioritering av värdering och jag kan inget göra längre....
Vädret var härligt så jag solade och myste en stund sedan på min terass...helt plötsligt kom min granne hem och bjöd på ett glas starkt gott hallonvin...och vips så skrattade vi åt hennes hund..en liten moppsig en,...han hade roat sig med en stor tik hela dagen och fått in svinget för när deras lille 10 veckors kanin hoppade nära honom blev den överfallen direkt ..stackars kanin...
som inte fattade någonting....Under tiden vi sedan städade våra terasser, grannen och jag, drack vi ur vårt lilla glas hallonvin, vilken lyx en lördagseftermiddag!
När jag sopat hela min terass, alla gamla löv, rensat och fått fint för att köpa växter nästa helg....bad jag mina flickor som suttit och tittat på i solen, att samla ihop alla löv och kasta i en stor påse jag lagt fram, fick jag till svar:
- Aldrig i livet vi gör det, sluta, vi ska sola!!!!
Vad får jag sedan höra....jo något som får hela min värld att komma i gungning.....
- Vi har tittat i din mobil och läst alla dina insms och dina utsms du fått och skickat.....
Min allra privataste sfär är borta....denna tunga känsla ....att jag talar till unga om attityd och respekt....och kommit fram till att det jag under hela mina flickors livstid försökt förmedla denna vinnande nyckel, att din attityd styr din framgång och lycka.....
Jag är matt.....jag vet vad som väntar dem om de inte försöker få en insikt i denna viktiga livslärdom, attityd.....men jag vet också, att jag som mamma inte kan göra mer, utan de får göra sina val själva nu....de flyttar hemifrån om lite mer än en månad....då önskar jag dem lycka till med all lärdom jag försökt ge dem, men deras val, är deras eget....
mamman
Låsa in mina saker.....hur kul är det?!
Nu är jag alldeles matt...jag får inte gehör för att jag önskar få ha mina egna saker för mej själv, och om någon av mina tvillingflickor vill låna något, att de nu skulle känna mej så väl att de vet att de ska fråga först och invänta svar...
Så är det inte....jag tjatar och tjatar....
- Låt mina saker vara ifred, var snälla och rör dem inte, jag vill ha min sminkväska för mej själv, det jag har på mitt rum vill jag ha ifred.
- Ja ja ja....
Är det svar jag får, utan respons för dess innebörd.
Vi är 9 kvinnor som har en tvillingklubb, vi startade upp den för 18 år sedan så vi har det alla gemensamt, vi har tvillingar! I 18 år har vi träffats så gott som varannan månad och pratat baby till tonår vad tiden har gått framåt.
Igår var vi hos en härlig kvinna och ät gott och pratade på som vanligt om våra tonåringar...och jag luftade mitt problem och de satt alla med sina hakor hängandes ner till bröstet när jag berättade och frågade om de hade samma problem.
- Nej, vet du vad Eva-Christin, sa de, du måste vara konsekvent och inte låta dem visa dej en så respektlöshet mot dina ord och dina saker när du talat om vad som gäller, det där har vi inte varit med om.
- Nej fy, det skulle mina tvillingar inte ens komma på tanken att röra mina saker, och att du låser din sovrumsdörr när du går hemifrån, och att de inte respekterar detta budskap utan öppnar med en penna, är hutlöst!!
Jag berättar för flickorna när jag kommer hem, och talar om att hädanefter respekterar de det som gäller om mina saker och ting.
Idag, när jag kommer hem, är min sminkväska borta från sin plats i mitt sovrum......jag blir alldeles matt....
Vad ska jag göra? Undrar tonårsmamman.....
Kollras bort i skämtsamhet när allvaret börjar landa....
Ibland, eller nej, nu tar jag i i underkant, jag menar såklart, allt som oftast så tror mina tonårsflickor att jag inte hör eller ser likt en struts som stoppar huvudet i sanden för at gömma sig...när de utfärdar sina utbrott eller misshälligheter.
När jag visar en tystnad, att nu är jag inte intresserad längre att tjata och tala till öron som inte vill lyssna, så händer det ibland märkliga ting härhemma.
Ibland verkar tystnad ha större effekt av att bli lyssnad på än en öppen kommunikation där jag talar och lyssnar och vice verca.
Jag har kommit till den insikten att det är nu en kort tidsfråga hur länge till jag ska bli serverade smutsiga trosor i badrummet på golvet att studera när jag sätter mej ner på toan...eller om där är en plätt att gå på alls för en hög kläder och dyligt som "råkat" hamna där för att det "var så bråttom".....och "bråttom" är det ofta här för mina tvillingflickor...bråttom till datorn, bråttom till solningen, bråttom till vänner, bråttom till bussen...eller bråttom till ett teveprogram...och då....MÅSTE jag ju förstå att de inte hinner plocka undan efter sig själva....för så gör tonåringar, säger de, ALLA tonåringar som är 18 år hinner inte plocka undan efter sig själva....så är det bara, enligt mina flickor.
Men, om det är något mina flickor önskar få eller få gjort utfört eller inköpt av mej....då börjar de "smöra" så jag nog ser ut som en nyvaken struts med stora ögon....som anar oråd att något är på gång....för då....då sätter de igång...
- Diskar efter sig, plockar undan efter sig, städar undan det nödvändigaste på deras rum, går ut med slasken, ger mej godnattkram, frågar hur det är med "lilla mamsen" idag, och rösten förvandlas till att bli mjuk och len som honung....sedan kommer det en kväll när bordet är dukat framför teven med en överraskande middag....
- Mamma, kan jag få......av dej?
- Mamsen, skulle jag kunna få......?
osv osv osv.....allt väl förberett....genom ett par dagars smörande...
- VARFÖR??
- Ingen aning, jag har absolut ingen aning om varför detta förfaringssätt används gång på gång när det aldrig ger vinst!!!!
Och vad händer när det inte ger någon vinst? Jo, det blir en tvärvändning om hur hemsk jag är som ALDRIG GER NÅGONTING ELLER LYSSNAR!!!!
- Ja, ni hörde rätt, jag lyssnar aldrig och jag gör aldrig någonting för mina flickor i deras sätt att se mej och det gör jag försöker ge och lära dem...sedan den dagen de såg ljuset en vacker måndag för 18 år sedan.
Då kan man fråga sig lite sådär försiktigt, varför frågar dom inte sig själva om varför DE inte väljer att lyssna på sin mams??!!
Vinsten där är flerfaldig, och enkel, att hålla ordning på sina egna saker och plocka undan efter sig själv och visa KARMA.....att sköta sin skola och åtaganden, DÅ är vinsten där direkt...utan smörande...för då behövs inget smörande ...för allt är sin ordning...harmonin är där, trivseln är där ...alla kan vara glada och hoppa groda närhelst man får lust med små skutt över golvet av lycka....
- För visst är dubbel lycka oemotståndligt ljuvligt härligt!!! Dubbel lycka att få två små goa glin samtidigt och dubbel lycka att bli lyssnad på.....eller hur???!
mamman som känner sig som en nyvaken struts ibland...
Flygfärdiga ....de är lyckliga och jag är glad mamma!!
Först tänkte jag....fy, jag kommer att bli jätteledsen när de flyttar!!!!!!!!!!!!!!
Jag kommer att gråta och sakna.....som jag kände igen mej som den eviga leoparden som vakat över mina flickor...passat på dem, omhuldat dem....velat deras allra bästa...försökt vara en god förebild för dem...om värderingar...om kärlek...om omtanke och att visa empati och ödmjukhet...
Allt har inte alltid varit så lätt....tvillingflickor tar med all säkerhet ut sin gunst i kärlek hos sin mamma...får henne att ge dem allt hon bara möjligtvis kan ...med all kraft och med all energi...försöker iallafall denna mamman att vara både mamma och pappa och allt därtill...vänt ut och in på mej själv många många gånger, för att mina flickor är mitt guld, jag har försökt vara den bästa mamman...så som jag ser en bra mamma...vara tillgänglig och vara öppen i kommunikationen...visa att man kan prata om allt...men med respekt...utan att kränka..
Nej det har inte alltid varit så lätt för varken mej eller mina tvillingflickor...min börs har inte alltid räckt till alla de önskemål de gett mej...även om jag önskat det otaliga gånger....
Nu slutar de gymnasiet...de flyger ut båda två till sommaren...Lovisa till Malmö och Olivia till Göteborg...de ska testa sina vingar...och jag önskar dem all lycka...på deras spännande väg att själva ta ansvar för sig själva och allt därtill som kommer på vägen....Kanske saknar de någon kunskap på vägen, då får de återkomma en helg och få påfyllning med god mat och härliga samtal...sova i sina flicksängar och njuta av det hem de en gång haft...
Jag är helt säker på att de ska klara sig väl i livet....för de kan alltid ringa mej...alltid...ingen fråga är för dum...
Detta blir mitt nya liv....min barndomsdröm...min stora energikälla...skogen...att gå i skogen...andas in den luft där finns, se allt det vackra...känna att jag gått vägen jag önskade, givit mitt inre min kärlek till mina flickor på vägen ut i livet...nu är jag tillbaka...där jag en gång började min väg...inne i skogen med min älskade morfar...som höll mej i handen och sa;
- Vill du att morfar ska plocka lite smultron till dej på ett grässtrå lilla kyllan min?
Denna kärlek till en människa har för evigt levt inom mej, stärkt mej som mamma och som kvinna när jag känt mej liten....då har jag tänkt på denna trygga hand som höll min så hårt...och känslan av att vara sedd och älskad...denna känsla har jag velat ge åt mina flickor...känslan av...att vara älskade ....
mamman...
Jag kommer att gråta och sakna.....som jag kände igen mej som den eviga leoparden som vakat över mina flickor...passat på dem, omhuldat dem....velat deras allra bästa...försökt vara en god förebild för dem...om värderingar...om kärlek...om omtanke och att visa empati och ödmjukhet...
Allt har inte alltid varit så lätt....tvillingflickor tar med all säkerhet ut sin gunst i kärlek hos sin mamma...får henne att ge dem allt hon bara möjligtvis kan ...med all kraft och med all energi...försöker iallafall denna mamman att vara både mamma och pappa och allt därtill...vänt ut och in på mej själv många många gånger, för att mina flickor är mitt guld, jag har försökt vara den bästa mamman...så som jag ser en bra mamma...vara tillgänglig och vara öppen i kommunikationen...visa att man kan prata om allt...men med respekt...utan att kränka..
Nej det har inte alltid varit så lätt för varken mej eller mina tvillingflickor...min börs har inte alltid räckt till alla de önskemål de gett mej...även om jag önskat det otaliga gånger....
Nu slutar de gymnasiet...de flyger ut båda två till sommaren...Lovisa till Malmö och Olivia till Göteborg...de ska testa sina vingar...och jag önskar dem all lycka...på deras spännande väg att själva ta ansvar för sig själva och allt därtill som kommer på vägen....Kanske saknar de någon kunskap på vägen, då får de återkomma en helg och få påfyllning med god mat och härliga samtal...sova i sina flicksängar och njuta av det hem de en gång haft...
Jag är helt säker på att de ska klara sig väl i livet....för de kan alltid ringa mej...alltid...ingen fråga är för dum...
Detta blir mitt nya liv....min barndomsdröm...min stora energikälla...skogen...att gå i skogen...andas in den luft där finns, se allt det vackra...känna att jag gått vägen jag önskade, givit mitt inre min kärlek till mina flickor på vägen ut i livet...nu är jag tillbaka...där jag en gång började min väg...inne i skogen med min älskade morfar...som höll mej i handen och sa;
- Vill du att morfar ska plocka lite smultron till dej på ett grässtrå lilla kyllan min?
Denna kärlek till en människa har för evigt levt inom mej, stärkt mej som mamma och som kvinna när jag känt mej liten....då har jag tänkt på denna trygga hand som höll min så hårt...och känslan av att vara sedd och älskad...denna känsla har jag velat ge åt mina flickor...känslan av...att vara älskade ....
mamman...
Jag ÄLSKAR ett fint och rent kök utan disk och smulor överallt....
Varför? Varför har jag inte detta kök varje dag att komma hem till? En dröm en underbar dröm..att få stiga upp till ett rent och ordningställt kök.....
Få komma hem från jobbet och möta detsamma...ett ordningsfullt kök....men detta är inte möjligt...det är helt enkelt helt omöjligt för mej att få uppleva denna berusande glädje eftersom mina 18åringar inte vill ha detta som en prioritering för dem, att hålla ordning efter sig själva.....och, jag som är en kvinna/mamma som älskar att sitta och jobba och läsa vid köksbordet med tänt ljus och lyssna på Nora Jones...stå i köket och tillreda en underbar middag....
Jag har gett upp tjatet nu....jag går i ide för tillfället...går upp till mitt sovrum och arbetsrummet och jobbar om kvällarna efter att jag varit och tränat....så att jag slipper se röran och otrivseln!!
Går jag sedan in i badrummet häruppe...så får jag klättra över en hög kläder, smink, hårprodukter som inte funnit sin egen väg tillbaka in i det nya fina vita skåpet till sin plats...
Lyx härhemma vore om mina tonåringar någon gång skulle sätta i en ny toarulle i behållaren...den landar istället på golvet...har flickorna städat badrummet och tagit av sitsen och duschat den i badkaret...så kommer den inte på sin plats igen...utan de går och sätter sig utan plastringen...helt oberörda istället för att färdigställa...
Färdigställa.....är något som jag upplevt är helt otroligt svårt att lära ut...till sina egna barn....sedan de fyllt 15 år!
Jag vet inte heller varför de har en garderob på sitt rum...den nyttjas inte...kläderna ligger i högar och täcker golvet så att de slipper tänka på dammsugning...de svarta fina möblerna är snart vitgråa...den nya teven...är täckt av damm.....jag hör fortfarande samma mening....
- Jag ska...jag ska ...ska sennnnnnnnnnn, inte nu, men sen, inte idag, hinner inte ska sminka mej...hinner inte ska med bussen...hinner inte bädda...inte nu...ska duka av ...hinner inte nu...gör det sen...ska sätta ordning skorna sen...hinner inte nu..ska gå och sola...hinner inte ska se film...hinner inte ska hem till kompis...
Här sitter jag och väntar på något som inte sker...för snart blir sällan......
Är det så mycket att önska ett städat och rent hem?
Är det så mycket att önska att flickor som är 18 år ska kunna ställa ordning efter sig själva?
Kräver jag alldeles för mycket.........ja, jag återkommer sen....men jag lovar...jag återkommer sen...
med mer sorgligt gnäll om hur det är att vara tonårsmamma till 18-åringar som inte vill sätta i en ny toarulle när den andra är slut...eller än sorgligare, ta upp en ny rulle om man tar det sista toaarket.....
Mamman som älskar att sitta och njuta i ett rent och städat kök...
Fridfullhet....harmoni....
Drömmen...den absoluta optimala drömmen för mej är att få gå på en underbar promenad i skogen i solsken och fint väder....så fridfullt och så harmoniskt....en stor påfyllning i själen för mej...
Jag var ofta i skogen som liten med min älskade morfar....min stora livskärlek...min morfar som dog alldeles för tidigt när jag var 15 år! Han lärde mej att tycka om fridfullheten...lugnet i skogen, lugnet i sinnet, en inre harmoni. Ofta, ja otroligt ofta stod jag där, sidan om honom, och bara tittade på när han fixade och donade med saker och ting...eller fick ligga på hans arm och sova middag..köra den där fina petrolblåa bilen han byggde och satte på en gräsklipparmotor på...samma färg som han använde till sina två fina HD..
Dessa somrar i skogen...var så ljuvligt underbara...en sådan frihetskänsla att bara springa där i trosor och solklänning, ja, för då var det sommar och sol och värme, det visste man säkert när det var sommar, vädret var att lita på!
Alla somrar mina flickor varit små, har jag tagit dem till skogen och möjligheter att vara ute i naturen så mycket som möjligt...ja, de älskar naturen...men inte riktigt som mej, inte än iallafall.
En dag när jag och vänner tog min stora flicka till skogen, fyra år gammal så möter hon bokskogen med orden:
- Varför ska vi vara i skogen för?
Som jag skrattade! Just då förstod hon inte riktigt tjusningen, men den kom med varje skogsbesök.
Nu får jag mest locka mina flickor till skogen, med samma fråga från dem;
- Vad ska vi göra i skogen?!
Nu är det mest sova och festa och chilla som gäller och längtan till skolavslutningen!
Vad de inte förstår riktigt än är, att de kommer att upptäcka att skolan innebar en otrolig trygghet, att bo i hemmet och bara få vara den man vill försöka vara utan några större världsliga problem....deras stora problem är än att mamman i hemmet tjatar om att hålla ordning och tvätta sin tvätt efter sig själv....de kommer att finna ganska snart, att detta problem, var minimalt mot det som väntar i ansvar framöver......då kommer dom att tänka....att ta ansvar för ett rum var ju inte så stort....
Nu ska denna mamman gå och söndagsstäda, och få fint och färdigt, stryka min tvätt och sedan laga en god middag på kycklinglårfilé och mandelpotatis....Lovisas pojkvän är här....en liten bonus för henne...
städmamman...
Så många olika sorters kärlek...
Ofta, väldigt ofta ligger där en kärlek innehållande ordning för mej...när allt är på sin rätta plats får jag ro i min själ...
dessa två bilder visar ordningen jag önskar och håller i vardagsrummet och den andra visar mina tonårsflickors rum i sin vardag....och vad är då kärlek? Alltså kärlek i ordning, civilisation?
För mej är kärlek ordning i sinne och omgivning i mitt hem....en gemensam faktor...som ger mej inre frid i själen...
För mina tonårsflickor så trivs de i vardagsrummets fridfulla ordning...men de sover i sitt oroliga och stökiga rum...för att orken inte infinner sig till att ha ordning...
Denna veckan har jag testat något nytt...inte hållit någon större ordning efter mej...för att se om där kom någon respons...och ja, det har där gjort...
- Ska du inte diska upp efter dej?
- Bara så du vet så är det din disk som står kvar!
- Ska du inte plocka undan efter dej?
Och ordningen har ökat på deras rum.....mycket märklig upptäckt...
Nu har jag varit iväg...med vänner på middag och haft en härlig kväll...kärlek...vänners kärlek...barns kärlek...det finns flera olika kärlekar och inte minst...kärleken till hemmet...den är så betydelsefull för mej...så otroligt betydelsefull för mej i min själ för att jag ska känna frid och ro.....krypa upp i fötöljen och bara njuta....av det lugn som ett städat hem ger mej.....
Mina tonårsflickor kan inte förstå...att ett ordningsfullt hem ger mej glädje kärlek och fridfullhet i själen....men såklart är det inte enbart hemmet utan den harmoni som råder....
Kärlek...ett så stort ord...så innehållsrikt...så omfattande...och ändå så enkelt...jag gillar det ordet...
mamman som gillar kärlek..
Kärlek eller tjat det är den eviga frågan.....
Den eviga frågan...vad gäller idag...är det kärlek....eller är det tjat....hummmm
Tänk drömmen...den där drömmen man har om en drömtillvaro....alla ler och hjälps åt för hemmets trivsel...visar hänsyn...jobbar mamma mycket...så kan man önska att en tonåring..eller två tonåringar, skulle VILJA tänka...vi hjälps åt...vi fixar till efter oss själva och lite till....för hemmets trivsel...vi plockar undan efter oss själva så mamma inte ska behöva få en anledning till tjat...
DET hade varit kärlek för mej....en drömkärlek om mina flickor skänkt mej den tanken nu när jag jobbat varje dag i 2 veckor och dessutom kommit hem sent måndag och tisdag efter lite större prestationer på jobb...den där stora glädjen när man på sitt jobb utfört det man är så hängiven till, det jag brinner för, att jobba med människor....och komma hem och känna....ja, helt klart...OSEDD... att bara bli tagen för given....
- Är livet ett enda långt tjat så länge jag har tonåringar? är en fråga jag ofta ställer mej...om hemmets trivsel...
Är hemmet enbart mammans jobb att ansvara för? Är det okey att ursäkta sig som tonåring som svar på frågan;
- Varför ser det ut så här när ni hållt på i köket, badrummet, hallen, rummet och inte minst.....ert sovrum som i dagens läge ser ut som om en orkan dragit fram och blåst ut alla kläder ifrån garderoben....dammet från sahara har blåst in och lagt sig som en hinna över rummet....
Tänk.....jag som älskar barn och ungdom....skratten och skämten...ömheten och lyssnandet och berättandet....
- VARFÖR ska jag få den där delen att tjata jämt....varför kan de inte bara göra saker av sig själv i hemmet för allas skull?
Vad är kärlek i jämförelse med tjat? Ja, det är väl samma sak som Askungen säger...
- Vad är väl en bal på slottet.......?
ledsen mamma.....
