evachristin

Igår när jag var på väg hem från jobbet fick jag ett samtal från en man som skulle komma och leverera något till mej!
- Hjälp! var min första tanke.....för jag visste ju hur hemmet såg ut när jag lämnde det på morgonen...

Jag har strejkat i hemmet sedan den hemska upplevelsen av att få "knivar" direkt i hjärtat om att jag inte får ha någon egen sfär i hemmet, eller något för mej själv genom en visad respekt för mej som mamma och person.
Denna upplevelse har gjort ett starkt avstamp inom mej.....i en vemodskänsla och där jag känt en uppgivelse att vilja fortsätta vara mamma och istället börjat se fram emot den 12 juni när flickorna flyttar till storasyster och eget med pojkvän.

Jag tror få kan förstå den känslan om man inte upplevt liknande, att ha vigt sitt liv åt att vara en så god mamma jag kunnat, öppet till taket, öppenhet i frågor och kommunikation, att vara tillgänglig och ordna fester för de barn jag önskat och fått till låns. Tills de blev 14 och 15 år gamla sprang de glada in i min famn, sov hos mej i min säng, satte sej i mitt knä i fåtöljen trots att de vuxit en bit längre än vad jag är....denna närhet och öppenhet som jag kämpat för att bibehålla....tog slut....succesivt i en slags frigörelse som jag har svårt att förstå och ta till mej.

En viktig sak har jag lärt mej, att vara ensamförälder åt tonåringar, borde ingen behöva vara...varken för sin egen skull, eller tonåringarnas skull, oavsett situation, jag har helt enkelt inte klarat av den delen, jag har misslyckats som tonårsmamma totalt, trots att jag vet, att jag inte kunnat handla annorlunda ensam, men väl om jag varit fler än mej. Ingen mormor o morfar eller farmor o farfar till stöd har funnits....dock goda härliga vänner....på min väg....

Jag är inte bitter, utan ledsen att jag inte klarade av denna del....trots ivriga försök, så jag gav upp när respektlösheten tog sitt fäste och blåste ut den glädje och hopp som fanns där i hemmet för 1½ vecka sedan...eller lite till föresten...eller inte lite...utan sakta men säkert avtagit under de senaste tre åren men fick sin kulmen för 1½ vecka sedan...när jag dog en stor bit inom mej av hårda ord och hot....

Igår när jag är på väg hem och den där mannen ringer mej, ber jag honom vänta på mej utanför mitt hus....inte gå in och ringa på eller in på terassen, detta i hopp om att slippa släppa in denna man för en leverans inne i köket eller hallen....helt tokigt, men jag fick hjärtklappning.

Mannen mötte mej utanför, med orden;
- Jag knackade på, din dotter öppnade, så jag väntade här.
Pust, tänkte jag....undrar hur där såg ut när hon öppnade dörren, ibland fullt av skor från de själva och kompisar och väskor och jackor o post...

Jag stiger in genom vår dörr, och genast tappar jag hakan bokstavligt talat!!
Jag hör min favoritskiva ligga på och möta mej med ljuv musik...små ljus var tända....hemmet doftade rent...jag steg in o tittade och upptäcker att allt är städat som om jag själv hade gjort det...rent och fint överallt, hatthyllan var iordning, skor iordning, badrum o kök...rummet..hallen...jag fattade ingenting, denna syn har jag aldrig mött när jag kommit hem om det inte är jag själv som gjort det.

Jag var glatt chockad....finner Olivia i telefon, och jag kan inte säga något, tar en påse med en vara jag ska byta och ger mej iväg. Väl hemma igen pratar vi, första gången på 1½ vecka eftersom jag gick i ide av sorg.
Jag talar om min känsla, att jag blivit glatt överraskad och att känslan var skön.

Av erfarenhet, kommer jag att ta detta steg för steg....med stor försiktighet för att se vad som är på gång...om detta var en tillfällighet eller om något hänt i en reflektion hos Olivia, jag vet inte än...jag vågar helt enkelt inte ta ut något i förväg längre....det har livet lärt mej de senaste tre åren...att stanna i vardagen i det som är, i ett varande i nuet....

mamman