evachristin

Ett fruset hjärta kan tinas upp av solsken, hos mej, när molnen skingrar sig och jag kan känna solen värma mej in i hjärtat som känns ledsamt.
Igår valde jag att jobba hemifrån, sovit dåligt och allmänt förvirrad av alla frågor som tornat upp sig inom mej, hur långt kan man få lov att gå i att ta ifrån den inre tryggheten av tillit i hemmet?



Livets stig, ser inte alltid helt rak ut, utan den är krokig och backig. Skogen har varit mitt andrum och havet min energikälla för att klarna tankarna. Inte så konsigt alls, jag är uppvuxen med skog och hav och att lära mej älska naturen, vilket inte alls är så svårt för mej, det naturliga, att bara få vara, att känna tystheten och bara lyssna in naturens ljud av vind, vågor, fåglar och hur underbart alla dessa ljud känns när de är där...utan motorljud och sorl, utan ord som känns som knivar i mitt hjärta, för vad är jag om inte enbart en enkel mamma som nästan hela mitt liv varit just det, en enkel mamma med en önskan att få ge mina flickor kärlek och tid, lärdom och värderingar på livets stig att vinna tillit med. Att lära dem, att det är de innersta värderingarna som styr din attityd, och din attityd är din nyckel till framgång i livet, hur du själv väljer vad du vill få ut av livet i alla dina möten.



Nu har jag kommit till andra fasen i mitt liv, där jag kan ta steget ut från att vara den omhändertagande mamman, och bli den mamman man vill ringa till om man vill har råd eller berätta något man vill dela med sig, av sin egen vilja, mötas på ett vuxenplan där alla är vuxna att själva bestämma över hur man vill att ens liv ska se ut och vara, ta egna beslut, ta sitt eget ansvar för det man skapar runt sig och som man önskar ska finnas runt en, en ny frihet, att bara få vara den jag nu vill vara, kvinna.



Tre hjärtan, ett för varje flicka jag har, de har fyllt mitt hjärta med glädje och även med smärta. De har alla varit mycket önskade och mycket älskade. De har alla tre varit de goaste och finaste flickor en mamma kan önska sig.
Men, när dessa tre flickor blivit större tonåringar, fyllde ca 15 år, kom den jobbiga frigörelsen....och jag vet, att ju närmare man står, desto svårare blir denna frigörelse för flickorna.......den kan bli smärtsam....när man tar i från hälen för att ta sats ut i livet och finna sig själv och den man vill vara, skapa sin identitet efter alla olika förebilder man samlat på sig i sitt minnescentrum av goda ting, och det man inte vill vara, som gett onda magskott, lite här och lite där....


Ett litet hjärta slår lugnt och harmoniskt.....om man vill lyssna in....
Ett tonårshjärta slår mer oregelbundet och ostyrt efter humör som finns på schemat den dagen och de händelser som blir vardag den dagen....gott och ont....glatt och upprört...
En mammas hjärta slår detsamma, oregelbundet beroende på händelserna i dagen...i möten med sina barn...om de är små och gör så att hjärtat värker av ömhet och omhändertagandekänslan...att dra det lilla barnet nära....ge kärlek, ömhet och harmoni - tillit.
För det stora barnet blir det detsamma, en glädje, en ömhet, ett bubblande hjärta av alla skratt. Men också, smärta av frigörelsen som kan blir brutal....av tryggheten som gör att ett barn testar en gräns och passerar den men också passerar den så kallade "gått över gränsen" måttet. Denna gräns som sårar och skapar tysthet.




Regnbågen har jag alltid ritat till mina flickor, visat på att den för mej symboliserar frihet...en inre frihet...en frihet att få lov att vara den man vill vara och prova sig fram, att ha friheten att förändra mej om jag finner kritik och fel riktade mot mej som gör att jag förlorar något jag inte vill förlora, men även en frihet att få hålla kvar sin värdighet som kvinna och person, att gå in i mej själv och fråga mej själv;
- Hur kändes detta?
- Accepterar jag detta?
- Finns där anledning till detta?
Jag har friheten att själv lyssna på mitt hjärta, eftersom ett hjärta aldrig ljuger......om vad som känns rätt och om vad som känns fel...


Ett underbart vårtecken, som i år visar på att min vuxna frihet är på ingång.....



Mina favoritblommor, tulpaner, som visar på en underbar färgblandning som visar mej, att alla är olika men lika vackra....att vi alla är människor med olika "färger" på vårt inre.....men vill ha respekt för den vi är...och det finaste jag vet...en ömsesidig respekt......

mamman