evachristin

Vi byter agerande beroende på i vilket rum vi befinner oss, samt så finns det rum där vi upplever oss mer "vara oss själva" till skillnad mot vårt "officiella jag".

Specifika rum - olika roller

Människors identiteter är relaterade till en specifik roll (könsroll, ålderskategori, profession, tonårsroll, vuxenroll, mammaroll, papparoll, vänskapsroll etc) som utövas i ett specifikt rum (specifika platser).

Människor disciplineras (lär in) in i olika roller/identiteter, med hjälp av specifika tekniker, som enbart äger sin giltighet i specifika rum, och under begränsade tidsperioder. Man skiftar alltså roller flera gånger om dagen beroende på i vilket "rum" man befinner sig i, och den roll man intar, kliver in i, är den roll man på något sätt finner en personlig vinst i.

Med denna vetskap, har jag nu börjat undra, varför mina flickor intar en specifik negativ roll/attityd när de inte får sin vilja fram likt ett mindre barn, trots att de är 18½ år. När de får ett nej till svar, så förvandlas dem på en sekund till skrämmande hotfulla monster mot mej. Jag kan inte förstå varför hur mkt jag än försöker....

Dessa tankar leder mej till en föreläsning jag var på, med

Docent Anders Broberg inom psykologi, som talar om den första anknytningen till modern och hur föräldrarna ska utgöra en trygg bas för barnets känslomässiga påfyllning och hur barnet ska kunna återvända dit genom hela uppväxten som en trygg "hamn".

Han berättar om hur utvecklingen sker mellan anknytning och utforskande hela livet igenom, att man pendlar mellan beroende och oberoende som en positiv lyckad utveckling, att det är positivt med att vara och våga visa sig vara beroende av andra. Inte som man tidigare trott att det enbart är barn som är beroende och att vuxna ska lära sig oberoende. En nära anknytning fick jag med mina flickor i stort sett innan de var födda, så önskade som de var, så fylldes mitt hjärta till bredden så fort de låg i min famn och jag rörde vid dem, såg dem och pussade på dem.

Anders Broberg talar också om att man som barn speglar sina föräldrar och sin omgivning som modeller för hur barnet sedan själv ska "bygga" sitt eget inre. De speglade vår tillvaro när de var under 15, de var glada öppna goa ungar som alltid visste att de kunde komma med alla sina undringar till mej och få svar. Jag tröstade och jag kramade, jag tog hand om dem som små guldklimpar med all min kärlek och all min förmåga att tala och berätta och alla sagostunder varje kväll långt efter att de själva lärt sig läsa, så behöll vi vår läsmysstund. När mina flickor var fram till ca 15 år, var dom så gudomliga, så underbart mysiga och kramiga och gosiga. Vi log och kramades hela tiden, min första flicka fick sova hos mej i min säng tills hon var 12 ibland men konstant tills hon var 10, bara för att hon gillade att känna närhet. Mina två småglin kom springande varje morgon de vaknat och kröp ner hos mej för att mysa....
Vi har skrattat och dela otroligt mkt tid tillsammans, jag har gett dem all min lediga tid, all min planering, all min kärlek och omtanke och de har i gengäld givit mej en gudomlig kärlek tillbaka. Jag har varit rädd om dem, lärt dem rätt och fel, lärt dem vett och etikett för att känna sig trygga i alla sammanhang, artighet och lyhördhet, de är de finaste kompisarna till sina vänner...

Han talar om trygg eller otrygg tidig anknytning och dess olika konsekvenser, om lyhördas föräldrars påverkan för barnets inre uppbyggnad och hur det drabbar barnet senare i livet om det inte haft lyhörda föräldrar.

Vad är det som hänt? Varför är mina flickor idag på ett sätt som jag inte förstår...de bemöter mej på ett trist och hemskt sätt, hotande och kränkande och jag gör allt jag kan...men igår kom där ett svar...jag betalar inte dem pengar i samma utsträckning som de föräldrar gör som har två inkomster.....

De jobbar båda extra och har ca 3-4000 kronor till enbart sig själva varje månad....men de är inte nöjda...de är inte sparsamma utan shoppar loss så fort pengar landar på kontot trots att jag lärt dem vikten av ekonomi och budget.

Attityd består av tre delar, av kunskap, känsla och handling och det som styr är de inre värderingarna....en fin attityd ger vinst....varför visar då mina flickor mej en hemsk attityd??

"Våra tankar och handlingar kommer tillbaka till oss. Det är som att slå en boll mot ett plank, den studsar tillbaka." (karma)

Min lust att vara mamma, är gömd långt in i garderoben just nu....kroppen stretar emot och vill inte mer....en mkt klok man sa: Har du funderat över att din astma kom för ca 2-3 år sedan och att det var i samma veva som du började bli illa bemött i attityd från dina flickor? Att astman kan vara känslomässigt betingad?

Jag började fundera, att jag där är en poäng, för det var när jag börjde höja min röst i protest som halsen knöt sig och jag inte fick luft och fick hostattacker och fick konstaterat att jag fått astma....

DET MAGISKA ORDET som styr ens framgång är - ATTITYD!!

Bra attityd - ger bra resultat.

Medelgod attityd - ger medelgott resultat.

Dålig attityd -  ger dåligt resultat.

Var och en skapar sitt eget liv och det kommer att bestämmas av vår attityd.

Den attityd vi intar väljer vi själva utifrån våra inre värderingar och vanor, låter enkelt eller hur?

När det gäller att åstadkomma en förändring vet jag att det är viktigt att anstränga sig med uthållighet.

Det tar lång tid att utveckla de beteenden och tankesätt (vanor) som ger oss problem.

Det tar också lång tid att utveckla de nya vanor som leder till harmoni och trivsel.

Man kommer inte undan det viktigaste:

 beslutsamhet, ansträngning och tid.

Rimliga mål är viktigt vid förändring. Om vi har för höga förväntningar har vi gjort oss redo att bli besvikna.

Om vi har för låga blir vi inte tillräckligt villiga att tänja på våra begränsningar och förverkliga våra sanna möjligheter.

Viktigt att vara realistisk!

En del människor anser att vrede och negativa känslor är en naturlig del av vårt psyke, att det är omöjligt att verkligen förändra dessa mentala tillstånd. Men det är fel.

Vi föds alla okunniga, men fostras och blir lärda över tid, av nära i familj och bland vänner och möten i erfarenhet. Vi stannar inte kvar i ett naturligt okunnighet, vi växer och skaffar oss kunskaper.

På samma sätt kan vi genom den rätta övningen gradvis försvagar våra negativa känslor och förstärker positiva sinnestillstånd som kärlek, medkänsla och förlåtande.

Det tar tid att förändra sig själv, och sig själv är den enda man kan förändra, så se vinsten i att du jobbat med dig själv och speglat ut det som är du i möten, det är alltid en del av dej som styr ditt inre.

mamman

"En dåre söker lyckan i fjärran; den vise odlar den under sina fötter."


Jag ser livet som ett stort äventyr fyllt av mening, glädje, kärlek och passion. Livet är som en liten ny planta som börjat växa, som blir så som vi sköter om den...den omtanke vi ger den, och att se sig själv som en liten ny planta att vårda för livet, sitt liv, för om jag inte vårdar mitt liv, kan jag inte ge livfullhet och meningsfullhet åt någon annan heller, jag måste börja med mej själv...att skapa en värdefull grund att se mej själv genom.

Livets flyktighet borde verkligen sporra oss att investera vår tid och energi med all den visdom vi besitter, så att vi vid slutet kan titta tillbaka på ett liv som vi med stolthet kan kalla vårt eget.

Jag vill verkligen leva livet, mitt liv, och ha äkta framgång och njuta av varje soluppgång, ha roligt medan jag jobbar, dela med mej av min kunskap och visdom till andra.

" - Var får du all din energi ifrån att våga allt du vågar och allt du ger dig in i?" Var en fråga jag fick.

Mitt svar har alltid varit, att jag har bara detta enda liv som jag vet om, och jag vill försöka pröva så mycket jag kan och utvecklas konstant och däremellan hämta andan, andas in det nya och förankra det innan jag går vidare.

Att våga ge sig in i rädslan som dyker upp lite då och då, att upptäcka att det inte var så farligt, att det faktiskt gav mej mer mod inombords av alla hinder jag lyckats ta mej förbi och över.

Att våga leva utan stora fördomar och utan andras förväntningar på mig, har varit en livsväg jag valde tidigt, ja, helt bestämt när jag var 15 år gammal bestämde jag mej för att alltid lyssna inåt, om det jag vill och inte vill göra/vara. Att våga och vilja skulle bli min livsväg för utveckling, inte låta andra bestämma hur jag skulle vara och se ut, och detta har jag levt efter sedan dess.

Jag bestämde mej för att inga grindar skulle vara stängda från mitt förflutna, utan jag skulle gå vidare och resa mej för varje "grind" eller "hinder" som kom i min väg utan att fördöma.

 Jag är helt säker på, att alla människor vill bli sedda för den som dom är i den stund dom är så, för vilken dag är den andra lik? Det finns underbara solskensdagar och mindre roliga dagar..

Att vara lyssnande och lyhörd för möten jag får på vägen, och inte dela in i klass eller kön med fördomar, har varit en underbar väg och jag har ett öppet sinne för att ta till mej det som kommer utan ansträngning...

Att välja en linje att vara ärlig har ibland sitt pris, många människor väljer att leva "strutsliv" det de inte ser eller hör finns inte....men att välja ärligheten har varit min livsfilosofi och det känns underbart i samvetet.

 Jag lyssnar på mina drömmar, de som verkar var rimliga att uppnå...och jag förmedlar åt andra att göra detsamma, att våga lite mer...

När det gäller att åstadkomma en äkta inre förändring är det oerhört viktigt att anstränga sig med uthållighet.

Långsamt växande och mognad. Dala Lama tror på själens enastående, kanske till och med obegränsade kraft - men det är fråga om en själ som tränas, fokuseras, koncentreras, en själ som härdas av åratals erfarenhet och klara resonemang.

Det tar lång tid att utveckla de beteenden och tankesätt (vanor) som ger oss problem.

Det tar också lång tid att utveckla de nya vanor som leder till lycka.

Man kommer inte undan de viktigaste ingredienserna:

 beslutsamhet, ansträngning och tid.

Det är de verkliga hemligheterna bakom lyckan.

Jag tillhör den kategorin som älskar mitt jobb, varje dag är en ny härlig dag att vakna upp till.

Att få ha glädjen att jobba med utveckling av jämställhet, är en utmaning samtidigt som det är av glädje att få dela med mej av min kunskap och erfarenhet av vad jämställdhet ger i en inre respekt och fridfullhet.

När jag talar, talar jag med glädje och övertygelse om vilken inre tillfredsställelse det ger att få ge och få tillbaka en ömsesidig respekt, det som är nu och det som kommer i möten, det som jag ger av, det får jag flerfaldigt tillbaka av.

Det tar mej tillbaka i den tanken jag hade när jag läste en bok om karma, det du ger av, får du tillbaka, så var noga med dina val av ord och handlingar!

Ungdomar, dessa underbara mindre människor, nästan vuxna, så vilsna men samtidigt så medvetna om känslans makt, det som känns bra och det som känns obehagligt. Titta, lyssna, när du möter en ung människa, på dennes liv, du ser livet i ögonen, i kroppsrörelsen, blunda inte, utan SE den unge, och det som är så viktigt och betydelsefullt, VISA att du ser!!

En sak jag lärt mej är, att jag har inte enbart tre flickor, jag är en vuxen åt alla unga och barn som jag talar med, som jag med en blick kan visa lite omtanke i ett möte, att vara mamma, där känslor kan spela spratt ibland, av tålamod och kraft, är inte så lätt alltid för föräldrar...barn testar gränser och testar igen...det är vi vuxna som får visa vägen vad vi accepterar i våra värderingar om vad som är rätt och fel .....och att våga göra detta....förhoppningsvis så mognar även ens egna barn och ser att en mamma velat det bästa...

mamman

"

- Muhammad Ali

För alla jag har träffat som har en bra hälsa har visat en tydligt satt lägstanivågräns som om den börjar närma sig utlöser en virvelvind av aktiviteter för att återställa den "normala" standarden. Jag är likadan, känner det på kläderna och orken och mitt inre mående.

Hur många kilos överviktig tycker du till exempel själv att man ska vara? Tre, fem, tio, tjugo kilo eller mer?
Är du som de allra flesta så är svaret inga kilo alls helst.
Så när börjar du ta mått och steg för rätta till problemet?
Det går ju inte att komma till fem, tio eller tjugo om man börjar äta bättre och röra på sig mer så snart vågen visar att det är tre.

 Hur ostädat får det bli hemma innan du verkligen börjar röja upp? Där ligger din lägsta nivå.

För vissa är det när det rostfria stålet i diskhon inte glänser.
För andra är det inte förrän den är fylld med en veckas odiskade tallrikar.

Var ligger den för ditt förhållande eller avsaknad av det?
Pengar?
Karriär?
 Fritid?
Vänskap?

Så vitt jag vet så är det få saker som är så effektiva för att höja min framgång och livskvalitet som att sätta en högre lägsta gräns för mej själv. Att snabbt försöka korrigera mej själv för att försöka höja min framgång och livskvalitet.


Ställa mej frågor som är viktiga:
Vad tycker DU är ett minimum för att ha ett bra familjeliv? Är det att åtminstone äta middag tillsammans två dagar i veckan eller är det ett par timmars kvalitetstid varje dag? Hur ofta tycker du åtminstone att man ska tala om hur mycket de andra i familjen betyder för en? Vad är din nedre gräns för att du ska kunna säga att du åtminstone "gör nåt" för att ta hand om dina relationer?

Hur mycket vila och återhämtning jag behöver som minst är ett mått för mej, att känna in, att nu är det lugn och vila jag behöver....denna lärdom tog mej lång tid att lära och jag lärde den när det nästan var för sent....när jag nästan var utbränd och kom till doktorn och fick veta att jag nästan hela mitt levt som om jag vore "stålmannen"...utan gräns för nejsägning...och med en toleransgräns som var alltför hög...? Sedan dess, tre år tillbaka försöker jag återkoppla till naturen eller något annat som ger just mej förnyad energi som vi alla behöver med jämna mellanrum.

 Oavsett, så gäller det att snabbt reagera innan det ens är nära att ha gått för långt. Göra det kontinuerligt inom de  viktigaste områdena av livet för en vardaglig framgång och livskvalitet med en glädjande hög lägstanivå.

Jag upplever ett lyckorus nu, en ny tid är på väg in i mitt liv.....en frihet utan barn i hemmet och en ny fri bundenhet som enbart har med glädje och lycka att göra.....mina flickor flyttar ut inom snart och provar sina egna vingar som de nu längtat efter i minst ett år
...att få ha det som de vill runt sig...
...göra vad de vill och hur de vill och när de vill utan att behöva ta hänsyn till mej, är en längtan de har, och jag accepterar den fullt ut nu..
..att de vill vara fria att rå om sig själva i sin egen takt...
...köpa det de vill när de vill, äta det de vill när de vill, festa hela natten om de vill och slippa tänka på att de väcker sin mamma när de kommer hem, äta och laga mat och diska när de själva vill...
...städa undan när den dagen kommer att de vill...osv osv...
...tvätta när de känner att det är det de vill....och slänga sina kläder på golvet om de vill...ha det som de vill i sina garderober...

...ja, göra allt de vill precis så som de vill....och jag kan göra detsamma.....en ny frihet väntar nu oss alla tre....att göra det vi själva vill för att vi alla tre är vuxna nu...

mamman

Tar man den tankegången något steg längre så innebär det att min framgång i livet är tämligen avhängig min förmåga att hjälpa andra att få ut det bästa av sig själva.

Inte så konstigt då att den värdefullaste tillgången är förmågan att verkligen entusiasmera sina medmänniskor och nära. Att inspirera dem att villigt göra det de aldrig skulle orkat göra på egen hand.

Uppskattning = näring för hungrande själar

Så vilka behöver vara entusiastiska över mina drömmar för att jag ska kunna lyckas med det jag vill? Vilka behöver ställa upp för mig? Vilka behöver vara med på båten? Det spelar ingen roll om det är idrottare som vill nå världseliten, leda ett företag till rekordnivåer eller om någon vill vara världens bästa förälder - det behövs ett bra team bakom och att vara klar över vilka det behöver vara är första steget.

Lite klurigare är:
- Hur får man alla att hålla ångan uppe tills målen är nådda?

Det mest effektiva sättet är att skapa verklig entusiasm och det åstadkommer jag i min tur lättast genom att visa uppskattning och uppmuntran. Ändå verkar det som att vissa tror att de ska leda genom kritik och bestraffning. Detta trots att inget dödar entusiasm lika effektivt som detta sätt att leda. Oavsett vem det gäller, nära och kära.

"Människor kommer sällan ihåg vad du sa,
men de kommer alltid ihåg hur du fick dem att må."

Det är lite som alla former av uppfostran. Undersökning efter undersökning visar att man kan nå överlägsna resultat genom att belöna önskvärda beteenden istället för att bestraffa icke önskvärda. Om man straffar någon när de gör fel så kommer de att undvika att göra fel när bestraffaren är närvarande, men nästan i trots göra fel så snart de är borta. När man däremot belönar någon för rätt beteende så kommer de att vilja göra om det även när belönaren inte är där därför att beteendet nu har blivit en belöning i sig.

Att göra rätt saker av rätt anledning känns helt enkelt så bra att det blir beroendeframkallande. Att såra en annan människa kommer aldrig att göra någonting bättre.

Är det inte fantastiskt att de flesta ser det som ett grovt brott att låta sina närmaste gå utan mat i några dagar, men att de kan låta dem gå i veckor, månader och t.o.m år utan att ge dem den uppriktiga uppskattning som vi alla behöver nästan lika mycket som mat?

Vi måste nära sinnet hos oss själva och våra närmaste lika väl som vi tar hand om de nödvändigaste fysiska behoven. Det innebär inte att vi ska vara smickrande och inställsamma. Tvärtom gäller det att fokusera på och lägga märke till andra människors styrkor så att vi kan ge dem ärlig uppskattning.

När man sedan uppriktigt gör det, kommer människor genom hela livet att ömt vårda dina ord och de känslor de gav. Vad kan kännas bättre än att ha den vetskapen som huvudkudde?

Vad vill jag säga med allt detta?
Jo, att jag levt hela mitt liv med att aldrig ge upp hoppet, att alla kan förändra sig precis som jag själv, om man bara VILL själv och frågar sig själv, VAD HAR JAG ATT FÖRLORA OCH VAD HAR JAG ATT VINNA?

mamman