evachristin

Varje dag är ny, jag är så försiktig, går nästan lite på tå och väntar på att det ska hända något igen...fy, så trist det låter, men jag får ta mej själv lite i kragen och påminna mej om att jag är värdefull som den jag är, och så är alla på sitt sätt. Men, när saker händer ständigt och jämt  som jag inte önskar mej, och får fram konsekvenser som är oönskade, så blir det att tåtrampandet blir en vardag av försiktighet.



Varje dag längtar jag ut till skogen, få vandra och andas in det ljuva i frihetskänslan där, dofterna och skönheten, och framförallt - frihetskänslan av att bara vara för stunden och vara ett med naturen. Lyssna på skogens alla vackra ljud.....som jag uppskattar så otroligt mycket...en lärdom från min goa morfar.

Jag tror det är så jag ser på friheten, att få vandra i skogen utan större bekymmer och njuta...i sol och i regn...fylla på de inre energierna med denna fridfullhet.

Jag valde att se människor som goda tills de visade motsatsen...att lita på tills de visar motsatsen...en hård skola, men, den är trovärdig. Att leva efter att vara värdefull att önska en ömsesidig respekt för den man är och i ett bemötande....en spegling av det som är i närheten, i möten, det jag får - det ger jag...
Detta har jag försökt lära mina flickor - inte alltid med gott resultat....att vara de godaste vänner till sina vänner, respekt mot lärare och andra de möter....men, mot mej, har de kanske inte samma grundvärdering för att leva så...varför vet jag inte ....andra säger, att det är för att de är så trygga med dej att de gör som det faller dem in utan att tänka sig för att de sårar, andra säger.....det är frigörelsen från dej med näbbar och klor...



I fredagskväll skulle jag åka till Malmö för att gå på After work med en väninna.....och gå på bio...jag tog på en grå/vitrandig tröja och skulle ta min grå kofta med ifall det blev kallt.
Borta!!!
Koftan är borta från sin plats i MIN garderob!
Jag frågar Olivia;
- Var är min grå kofta?
- Det vet jag inte, och så ler hon, men jag vet att Lovisa har lånat den.
Jag tar min mobil och ringer upp Lovisa som är i Norrköping för att höra var min kofta är och får till svar;
- Det vet jag inte, jag har inte haft den, men Olivia har.
Tillbaka till Olivia:
- Lovisa säger att det är du som tagit den från min garderob.
- Nejdå, hon ljuger, det är hon som använt den jag har sett det själv.

Full av frustation går jag in i mitt sovrum, och ställer mej frågan:
- VARFÖR är det såhär? Varför får jag inte ha mina saker ifred? Varför är de oärliga när jag frågar? Var finns respekten? Är jag inte värdefull för dem annat än att de väljer att ljuga för mej?

Att ta en dag i sänder, är nödvändigt för mej, för jag vet, att snart vet jag var jag har alla mina saker utan att behöva låsa in dem i mitt sovrum när jag går hemifrån.....

mamman