evachristin

Hörde någonstans att om du klarar av att nå dina personliga mål utan någon som helst hjälp av någon annan, så är dina mål inte stora nog.

Det fick i varje fall mig att reagera och fundera lite över om jag har vågat drömma nog stora drömmar?
Mina tankar fick mig att inse att även mina mest, individuella triumfer har varit beroende av att andra ställt upp på något sätt. Dessutom har glädjen de gett varit så mycket bättre av att få dela den med andra. Det gamla uttrycket "delad glädje är dubbel glädje" stämmer verkligen till fullo för så sociala varelser vi människor.

Tar man den tankegången något steg längre så innebär det att min framgång i livet är tämligen avhängig min förmåga att hjälpa andra att få ut det bästa av sig själva.

Inte så konstigt då att den värdefullaste tillgången är förmågan att verkligen entusiasmera sina medmänniskor och nära. Att inspirera dem att villigt göra det de aldrig skulle orkat göra på egen hand.

Uppskattning = näring för hungrande själar

Så vilka behöver vara entusiastiska över mina drömmar för att jag ska kunna lyckas med det jag vill? Vilka behöver ställa upp för mig? Vilka behöver vara med på båten? Det spelar ingen roll om det är idrottare som vill nå världseliten, leda ett företag till rekordnivåer eller om någon vill vara världens bästa förälder - det behövs ett bra team bakom och att vara klar över vilka det behöver vara är första steget.

Lite klurigare är:
- Hur får man alla att hålla ångan uppe tills målen är nådda?

Det mest effektiva sättet är att skapa verklig entusiasm och det åstadkommer jag i min tur lättast genom att visa uppskattning och uppmuntran. Ändå verkar det som att vissa tror att de ska leda genom kritik och bestraffning. Detta trots att inget dödar entusiasm lika effektivt som detta sätt att leda. Oavsett vem det gäller, nära och kära.

"Människor kommer sällan ihåg vad du sa,
men de kommer alltid ihåg hur du fick dem att må."

Det är lite som alla former av uppfostran. Undersökning efter undersökning visar att man kan nå överlägsna resultat genom att belöna önskvärda beteenden istället för att bestraffa icke önskvärda. Om man straffar någon när de gör fel så kommer de att undvika att göra fel när bestraffaren är närvarande, men nästan i trots göra fel så snart de är borta. När man däremot belönar någon för rätt beteende så kommer de att vilja göra om det även när belönaren inte är där därför att beteendet nu har blivit en belöning i sig.

Att göra rätt saker av rätt anledning känns helt enkelt så bra att det blir beroendeframkallande. Att såra en annan människa kommer aldrig att göra någonting bättre.

Är det inte fantastiskt att de flesta ser det som ett grovt brott att låta sina närmaste gå utan mat i några dagar, men att de kan låta dem gå i veckor, månader och t.o.m år utan att ge dem den uppriktiga uppskattning som vi alla behöver nästan lika mycket som mat?

Vi måste nära sinnet hos oss själva och våra närmaste lika väl som vi tar hand om de nödvändigaste fysiska behoven. Det innebär inte att vi ska vara smickrande och inställsamma. Tvärtom gäller det att fokusera på och lägga märke till andra människors styrkor så att vi kan ge dem ärlig uppskattning.

När man sedan uppriktigt gör det, kommer människor genom hela livet att ömt vårda dina ord och de känslor de gav. Vad kan kännas bättre än att ha den vetskapen som huvudkudde?

Vad vill jag säga med allt detta?
Jo, att jag levt hela mitt liv med att aldrig ge upp hoppet, att alla kan förändra sig precis som jag själv, om man bara VILL själv och frågar sig själv, VAD HAR JAG ATT FÖRLORA OCH VAD HAR JAG ATT VINNA?

mamman