Första inlägget i min nya blogg...livet som tonårsmamma..
Vad vore livet utan barn? Helt förfärligt hemskt trist skulle jag tro, för när jag fick mitt första barn var min tanke, men hur har jag kunnat leva utan denna lilla underbara flicka.....hon fyllde mitt hjärta innan hon ens var född.
Jag sjöng för henne, pratade med henne, klappade min mage och talade om hur efterlängtad hon var...fyllde ett litet rum med ALLT en liten bebis kan behöva och som jag behövde för att ta hand om henne på det allra finaste sätt!
Liten som jag var vid 8 års ålder, var min kärlek till bebisar stor, jag var nöjd och salig bara jag fick gå ut och köra andras barn i barnvagnen....dofta på dem, se dem, le mot dem...och den känslan har aldrig försvunnit...jag älskar barn...
Nästa barn jag väntade och efterlängtade kom efter tio år...och inte kom där bara ett inte, utan troende som jag är, så är jag övertygad om att Gud ville ge mej dubbel glädje....jag väntade tvillingar!! Jag blev först skräckslagen....fick ångest första tiden och absolut första dagen när jag på ultraljud fick se de två små i min mage...förevigat på en bild...hemrusande till min väninna som tidigare fått tvillingar ...och öppnade sitt fönster när jag knackade på hennes dörr och sa:
- Jag vet precis vad du ska säga, du väntar tvillingar du med!!! Jag visste det, jag såg det på dej!
Vi träffades varje vecka så jag kunde få praktisera att ha tvillingar, lära mej, skapa en trygghet inom mej, att jag skulle klara av denna stora uppgift...
Dagen D var inne, med sju minuters mellanrum kom de små liven på vars ca 2,5 kg, lilla Olivia först och därefter Lovisa...jag fick dem på varsin arm, såg dem och kände hur de gick in i mitt hjärta....jag älskade dem!
Tiden som spädbarnsmamma var enkel på samma gång som praktiskt mkt att göra...men de var som två små klockor, jag vande dem snabbt vid goda vanor...somna tidigt vid halv sju och vakna vid sex på morgonen, sova förmiddagstur på två timmar och eftermiddagstur på två timmar....jag sydde och sydde och var så kreativ...förstår inte idag var jag fick all energi och kreativitet ifrån...min då 10-åriga andra flicka Rebecca, mös med dem dagligen, vi var som mammor båda två under en period...Rebecca fick alltid ha sina vänner hemma, sova över hos oss, hon fick åka på sitt första ridläger när Olivia och Lovisa var 6 månader...hon skällde för att jag packat ner för mycket kläder...men så är en mamma, vill väl och visar omtanke om sina barn...ringde varje dag...men hon njöt av sitt läger....och samma året därpå...
Jag har haft tre stycken änglabarn, drömbarn fram till de var första 14 år, på sin 14-års dag på väg upp mot sitt rum hör jag orden:
- Jävla kärring!
Mitt hjärta stannade nästan....vad sa hon?! Till mej???? För att jag inte ville avslöja en överraskning på hennes födelsedag som jag skulle ge henne...ett drömbesök som var på väg i hemlighet....
Det var den dagen jag fick mitt änglabarn utbytt mot en alian!!
Mina tvillingflickor var drömbarn...goa och kelsjuka mammagrisar fram till de var 15 år gamla, sista terminen i nian...trivseln förbyttes till otrivsel och hårda ord, smällande dörrar och förödande bråk.....inte trodde jag att jag skulle få uppleva en aliantid till....men så blev det....mina gullegrisar blev alians....
Fortsättning följer...hur det är att vara tonårsmamma och mamma under 28 års i sträck.....
så visst är talespråket - små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer...helt rätt...
Hils
Eva-Christin
Jag sjöng för henne, pratade med henne, klappade min mage och talade om hur efterlängtad hon var...fyllde ett litet rum med ALLT en liten bebis kan behöva och som jag behövde för att ta hand om henne på det allra finaste sätt!
Liten som jag var vid 8 års ålder, var min kärlek till bebisar stor, jag var nöjd och salig bara jag fick gå ut och köra andras barn i barnvagnen....dofta på dem, se dem, le mot dem...och den känslan har aldrig försvunnit...jag älskar barn...
Nästa barn jag väntade och efterlängtade kom efter tio år...och inte kom där bara ett inte, utan troende som jag är, så är jag övertygad om att Gud ville ge mej dubbel glädje....jag väntade tvillingar!! Jag blev först skräckslagen....fick ångest första tiden och absolut första dagen när jag på ultraljud fick se de två små i min mage...förevigat på en bild...hemrusande till min väninna som tidigare fått tvillingar ...och öppnade sitt fönster när jag knackade på hennes dörr och sa:
- Jag vet precis vad du ska säga, du väntar tvillingar du med!!! Jag visste det, jag såg det på dej!
Vi träffades varje vecka så jag kunde få praktisera att ha tvillingar, lära mej, skapa en trygghet inom mej, att jag skulle klara av denna stora uppgift...
Dagen D var inne, med sju minuters mellanrum kom de små liven på vars ca 2,5 kg, lilla Olivia först och därefter Lovisa...jag fick dem på varsin arm, såg dem och kände hur de gick in i mitt hjärta....jag älskade dem!
Tiden som spädbarnsmamma var enkel på samma gång som praktiskt mkt att göra...men de var som två små klockor, jag vande dem snabbt vid goda vanor...somna tidigt vid halv sju och vakna vid sex på morgonen, sova förmiddagstur på två timmar och eftermiddagstur på två timmar....jag sydde och sydde och var så kreativ...förstår inte idag var jag fick all energi och kreativitet ifrån...min då 10-åriga andra flicka Rebecca, mös med dem dagligen, vi var som mammor båda två under en period...Rebecca fick alltid ha sina vänner hemma, sova över hos oss, hon fick åka på sitt första ridläger när Olivia och Lovisa var 6 månader...hon skällde för att jag packat ner för mycket kläder...men så är en mamma, vill väl och visar omtanke om sina barn...ringde varje dag...men hon njöt av sitt läger....och samma året därpå...
Jag har haft tre stycken änglabarn, drömbarn fram till de var första 14 år, på sin 14-års dag på väg upp mot sitt rum hör jag orden:
- Jävla kärring!
Mitt hjärta stannade nästan....vad sa hon?! Till mej???? För att jag inte ville avslöja en överraskning på hennes födelsedag som jag skulle ge henne...ett drömbesök som var på väg i hemlighet....
Det var den dagen jag fick mitt änglabarn utbytt mot en alian!!
Mina tvillingflickor var drömbarn...goa och kelsjuka mammagrisar fram till de var 15 år gamla, sista terminen i nian...trivseln förbyttes till otrivsel och hårda ord, smällande dörrar och förödande bråk.....inte trodde jag att jag skulle få uppleva en aliantid till....men så blev det....mina gullegrisar blev alians....
Fortsättning följer...hur det är att vara tonårsmamma och mamma under 28 års i sträck.....
så visst är talespråket - små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer...helt rätt...
Hils
Eva-Christin
Kommentarer
Trackback
