evachristin

Det var ett tag sedan damjournalen gjorde en intervju. Andra saker har kommit emellan och en del har blivit liggande i skrivbordslådan. Desto större är glädjen och förväntan denna lördag när Eva-Christin Arkenlund, Facebook-lunchernas okrönta drottning, ska komma hem till mig. Solen strålar från en klarblå himmel och vi har bestämt att avsluta intervjun med en promenad på Ribban. Det är mitten av oktober och det gäller att lagra ljus i kroppen inför mörkare dagar. Eva-Christins setter Melwin är med och han anar nog vad skoj som väntar, för han ligger snällt och vilar nästan hela tiden medan matte pratar och pratar, äter grönsakssoppa och till sist blir fotograferad på balkongen. Damjournalen lyssnar storögd till Eva-Christins berättelse; två ord fastnar direkt ”glädje” och ”enkelhet”. Det är så det känns på Facebook-luncherna. Det är så det känns att ha Eva-Christin här. Men låt oss börja från början och höra hennes historia:

-          Min första fråga; Vad kallar du dig?

-          Jag kallar mig pedagogisk utvecklingsstrateg. Det är ett sammandrag av genusvetare, pedagog, sociolog och kulturvetare.

-          Men det var inte det du drömde om när du var liten?

-          Nej, jag ville bli modedesigner. När jag var 10 år sydde jag mina egna skotskrutiga långbyxor. Min farfar var skräddare och tapetserare och han inspirerade mig. Jag sydde också till mina barbiedockor och hade modevisningar. Sedan var mitt stora nöje naturen. Morfar hade stuga på Romeleåsen. Han var min stora kärlek; en lång kraftfull man med ett stort gott hjärta. Man kan säga han blev min manliga förebild. Vi gick ofta i skogen, tysta, och plockade smultron som han trädde på ett grässtrå. Vi gick mellan jättehöga granar och jag fick sitta på hans axlar. Det har alltid varit viktigt för mig efter det; att få andas i naturen och vid havet. Jag är uppvuxen i Höllviken, så jag minns många soliga sommardagar därifrån också.

-          Du blev aldrig modedesigner?

-          Nej, men jag kom att arbeta med mode i sju år. Men först mötte jag kärleken. Jag var bara femton år och han fem år äldre. Efter sju år tillsammans gifte vi oss och fick en dotter och efter ytterligare fem, skilde vi oss. Vad jag lärde mig av det? Att inte vara någon annan till lags. Jag hade höga krav på mig själv att vara perfekt. Ett år efter skilsmässan träffade jag en ny man och fick efter ett antal år tvillingflickor tillsammans med honom. Relationerna var varandras kontraster. Den förste var hög chef inom oljeborrning och väldigt bortskämd av sin mamma. Han arbetade en månad och var hemma en, så jag blev väldigt självständig och skötte hela hushållet själv. Den mannen såg mig som en gudinna och satte mig på en piedestal. Det var hemskt. Jag ville bli en vanlig kvinna! Jag ville bara falla ner från piedestalen och bort från alla krav. Inte minst mina egna. Men jag skulle vara en fin flicka i en medelklassfamilj. Snäll, artig och med förbud att svära. Svära är något jag har fått träna på att göra senare. Den nye mannen var huslig på ett annat sätt. Han jobbade i veckorna och var hemma på helgerna. När vi fick tvillingflickorna lärde jag mig att bli en duktig strateg och organisatör.

Jag ville leva med sanning, rakhet och ärlighet

-          Min första yrkeskarriär var inom polisen. Jag arbetade inom kansliet, i receptionen och på spaningsroteln. Min erfarenhet från polisen var att det fanns två läger; kvinnorna som jobbade inom kansliet och männen som var kriminalare. Kvinnorna pratade om varandra, alltså om de som inte var där. Jag gjorde ett tidigt avstamp; jag sa till att jag inte ville vara med och prata om någon som inte var närvarande. På det viset blev jag ett hot. Men jag hade gjort mitt livsval. Jag ville leva med sanning, rakhet och ärlighet. Därefter sa jag upp mig från min fasta statliga tjänst. Jag var 27 år och nyligen skild från min förste man.

-          Sedan blev det arbete med mode?

-          Ja, jag arbetade på Signum i Trelleborg. Varannan vecka med damkläder, varannan vecka på herravdelningen. Det var där jag lärde mig att säga nej, vara mig själv trogen, lyssna inåt och vara den jag verkligen ville vara. Jag lärde mig självreflektion.
Jag var en duktig försäljare. För mig var ett inköp ett äventyr och jag ville göra inköpen glädjefyllda för mina kunder. Jag bjöd mycket på mig själv. Jag lurade aldrig en kund, istället försökte jag visa att det är människan som är viktigast, inte kläderna. Kläderna får aldrig dominera ett möte. Jag lärde mig analysera kvinnors och mäns inköpsstilar. Det var intressant. Sedan älskade jag att möta människor. Det är mitt stora intresse. Jag visade alltid kunderna till en provhytt och hämtade kläder till dem. Till herrarna sa jag; ”Varsågod och gå in i provhytten och häng av dig, så kommer jag snart.”  Det brukade uppskattas mycket. En dam i 75-års åldern minns jag särskilt. Hon var så tacksam för att jag brydde mig om henne och gick in i provhytten med olika klänningar till henne att hon räckte mig handen och sa att det var det bästa inköpet i hela hennes liv. Då blir man glad. Efter sju år kom tvillingarna och sedan bytte jag yrkesbana igen.

-          Vad blev det då?

-          Jag började på biblioteket, på en läs- och skrivstuga för barn. Jag kom så småningom att ingå i ett dyslexinätverk och arbetade på skolorna med att inspirera i studieteknik och läsupplevelser. I sju år arbetade jag som specialpedagog på gymnasium och högstadium med ungdomar som var i riskzonen för kriminalitet och hade upp till 80 % frånvaro i skolan. Hos mig blev de sedda och lyssnade på i ömsesidig respekt och kunde så småningom få ökade kunskaper och full närvaro. Samtidigt gick jag själv olika utbildningar. Nyfikenheten drev mig och till slut sökte jag in till genuspsykologi i Lund och fick blodad tand. Jag blev kvar i fem år. Det blev min största resa inåt; När jag fick läsa hur vi människor utvecklas via möten beroende på olika faktorer i samhället.

Det kändes som om alla pusselbitar föll på plats

-          Då hade du hunnit upp en bit i åren när du började läsa i Lund?

-          Ja, jag var 42-43 år. Det var en stor upplevelse. Det kändes som att alla pusselbitar föll på plats och skapade en mening i mitt liv. Allt jag hade upplevt fick plötsligt ord och ett teoretiskt sammanhang. Ta till exempel mina erfarenheter från polisen. Vad är det som skapat den manliga normen i världen? Kan man ta det receptet och överföra likt ett sockerkaksrecept och presentera för kvinnor? Ja, det kan man. Så jag studerade den manliga dominansen och ledarskapet och tittade på om man kan överföra det till kvinnor.

-          Ja, jag minns att jag nästan dånade när du berättade att du var maskulinitetsforskare. Det var ett alldeles nytt begrepp för mig.

-          Det var ett ovanligt grepp i den mån att män vanligtvis tittar på män och kvinnor på kvinnor. Men kunskap är makt och männen släpper inte makten frivilligt.

Här skulle damjournalen kunnat tappa tråden fullständigt. Frestelsen att få veta mer om Eva-Christins maskulinitetsforskning var oroväckande stor. Efter en snabb titt på klockan tog jag mig dock samman och insåg att det skulle komma fler tillfällen att fördjupa sig i detta spännande ämne. Nu var det istället dags att ställa frågan hur alla dessa erfarenheter till slut ledde fram till FB-lunchevenemanget, och jag hejdade mig.

Jag intresserar mig för tillåtande tillväxtarenor

-          Hur gick det till Eva-Christin, när FB-luncherna startade?

-          Jag jobbade för några år sedan med Ronny Danielsson på Teatern.nu. Där hade jag hand om administration och event och var så att säga spindeln i nätet. Då fick jag en ny passion; att skapa glädjefyllda event! Skapa enkelhet och samhörighet i nya kontaktnät. Skratta och le i möten. Jag arbetade också några år som verksamhetschef för Elektra, som är en del av Fryshuset i Stockholm. Där utvecklades strategen inom mig igen. Min utgångspunkt som chef var att alla var värdefulla, och det vet jag idag att alla jag var chef över då, uppskattade mitt sällskap. Det var också min stora passion för organisationskultur som gjorde att jag intresserade mig för möten med människor som skapar tillåtande tillväxtarenor. Det överförde jag sedan till FB-Malmö. Vi var några stycken som träffades på Mod.Passion-galan i november och vi kände att vi ville fortsätta mötas. Så vi bestämde att vi skulle ses och äta lunch på ett och samma ställe med jämna mellanrum. Just den första lunchen var S:t Gertrud stängt. Det var Trettondagen eller något sådant. Men efter det har vi träffats där varje gång. Vi var 18 personer första gången. Nu senast var det 111 anmälda.

-          Vilket är framgångsreceptet?

-          Framgångsreceptet är ”glädjefyllt och enkelt.” Alla hämtar sin egen mat och betalar för sig och jag som värdinna har tid till att hälsa alla välkomna och verkligen se varje person.

-          Vad gör du om tio år?

-          Träffar glädjefyllda människor. Förintar Jante och för in mer glädje.

På kvällen förbereder jag mig för att gå på operapremiär. ”Tirfing” av Willhelm Stenhammar och Anna Boberg är berättelsen om vikingakungadottern som måste lova sin far att aldrig mer uppträda som kvinna om hon vill ärva hans magiska svärd, Tirfing. Frågan om en kvinna måste uppträda som en man för att bli framgångsrik känns brännande aktuell och i mörkret i salongen, medan jag lyssnar till den hänförande musiken, går mina tankar till Eva-Christins maskulinitetsforskning. ”Det signifikativa för alla stora verk av alla slag, i alla tider, är att de tar upp frågan om vad det betyder att vara människa och hur vi lever våra liv”, skriver regissören Per-Erik Öhrn i programmet till föreställningen.
Det är det signifikativa för alla stora människor också, tänker damjournalen tyst för sig själv, när kvällen är till ände.

Namn: Eva-Christin Arkenlund

Yrke: Pedagogisk utvecklingsstrateg

Familj: Tre vuxna döttrar och kelgrisen setterpojken Melwin 3 år

Hobby: Styrketräning och powerwalk samt arkitektur och trender

Läs mer om Eva-Christin på: http://www.eva-christin.se/ FB-Malmö finns naturligtvis på Facebook: http://www.facebook.com/pages/FB-Malm%C3%B6/140826945974974 och Eva-Christin har en gillasida: http://www.facebook.com/pages/Eva-Christin-din-andrepilot/173652129347537